Befrielsen av Åbo, Åboland och Åland 1918

 

I Åbo började lugnet och den lagliga ordningen upplösas

Den slutliga urladdningen började med en konflikt mellan socialisterna och stadens fäder om kommandot över den kommunala brandkåren. Tvisten skärptes till brandkårsstrejk, därpå till allmän strejk. Den 29.5.1917 hindrade den beväpnade strejkmilisen ledamöterna i stadsfullmäktige, att avlägsna sig från fullmäktigesalen. Den upprörda massan krävde bland annat, att 25 platser, majoriteten i fullmäktigeförsamlingen skulle överlåtas till vänstern. Den föråldra-de kommunala vallagen mätte ut rösträtten efter inkomst och förmögenhet.

I augusti följde ”smörkravallerna”. En folkmassa plundrade Valios lager. Största delen överlämnades till livsmedelsnämnden. Följande dag, den 10, då allmän strejk proklamerats i Åbo, krävde ett torgmöte, att smöret skulle utdelas gratis, dagen därpå plundrades nämnda lager.

Efter att generalstrejken i Finland utbrutit den 14 november, stod milisen i Åbo helt under den revolutionära ytterlighetsflygelns kontroll. Bland andra fängslades landshövdingen och polis-mästaren. Den 16 december anlades en brand i Turun Sanomats tryckeri. Detta gav upptakten till, att folkmassan började välla in i centrum längs gatorna. Affärernas dörrar och fönster slogs sönder och affärerna plundrades. Anstiftarna var inte kända. Den ryska infanterigarnisonen hade klart i samband med plundringarna visat sitt sinnelag. Skadegörelsen och plund-ringarna upphörde utan våldsamma sammandrabbningar. Till inte ringa del berodde det på, att den röda milischefen i Åbo, William Lundberg kunde upprätthålla en sträng disciplin.

I Åbo övertog de röda revolutionärerna makten den 28 januari 1918 och behöll den till 12 april. Röda gardet hade intagit Navigationsskolan på Vårdberget och härskade över staden.

 

Läget i den åboländska skärgården

Information om händelserna på fastlandet kom med fördröjning ut till skärgården. I Pargas var förhållandena rätt lugna. Ortens röda ordningsgarde ombildades till ett par hundra man starkt rött garde. Fram till slutet av februari, då Pargas Revolutionskommitté övertog makten på orten, sköttes ordningsväsendet av en ordningsnämnd, där ortens borgare tillsammans med de röda ansvarade för ordningen. Trots de rödas maktövertagande, fortsatte kommunalnämnden, att parallellt med Revolutionskommittén sköta kommunens angelägenheter under hela kriget.

Då världskriget bröt ut sommaren 1914 kom budskapet om detta till Nagu genom personer som besökt Åbo. Man kunde berätta, att fyrarna var släckta och lotsarna höll på att ta upp remmare eller såga av dem vid vattenytan. Uppfattningen var, att ”sådant tyder på krig”. Genom skärgården utvecklades en livligt trafikerad färdled till Åland. Den användes av ryssar bland andra på flykt västerut. I Nagu och grannsocknarna var allt lugnt, åtminstone på ytan. Man kände till oroligheterna och plundringarna i Åbo hösten 1917. I februari 1918 reste det ovanligt mycket unga män genom socknen. Det skenbara lugnet fortfor i skärgården.

Dalsbruk låg inom upprorsmännens maktområde, men på sidan om allfarvägarna och långt från de fronter, där landets öde avgjordes. Frånsett en av allt att döma anlagd eldsvåda, som i januari 1918 ödelade brukets stångjärnsmagasin jämte ett stort vedupplag, förlöpte den röda våren på Dalsbruk utan de övergrepp mot liv och egendom, som många av landets industri-samhällen blev utsatt för. På grund av det avskilda läget undgick orten hemsökelse av röd-gardistelement från andra orter. De på platsen bosatta arbetarna önskade, att verksamheten vid bruket kunde fortgå och lönerna kunde utbetalas.

I Hitis och Korpo samt på Lypertö fanns permanenta militära anläggningar, besatta av ryssar; rysk militär fanns dessutom i Dragsfjärd och en liten avdelning i Pargas. Dessa bildade starka stödjepunkter för de upproriska. Den kejserliga ryska Östersjöflottan grundade Jungfrusunds flygstation i Söderlångvik i Dragsfjärd 1916. Styrkan uppgick enligt olika källor till 100-150 man. Jungfrusunds flygstations ryska kommendant, löjtnant D.I. Michajlovskij skrev, att han i mars 1918, evakuerat från Jungfrusund till Åbo all personal och all värdefull flygplansutrust-ning. Det var den lokala befolkningen som ställde upp med femtio hästar och slädar.

Finlands vita flygkårs tyska chef kapten Carl Seber tog befälet över ”Dragsfjärds flygstation” den 28 april 1918. Enligt den order som Seber utfärdade den 6 maj 1918 blev såväl flygsta-tionerna i Dragsfjärd som i Åbo upplösta.

Sammanfattningsvis kan sägas, att Sydvästra Finlands skärgård befann sig i ett säreget läge.

Befolkningen var till övervägande del lojal och närde minst av allt planer på, att omstörta samhället och kasta landet i armarna på den ryska bolsjevistiska regeringen. Av ryssarna uppförda befästningsverk och etappunkter fanns kringspridda överallt i skärgården och var fortfarande besatta av rysk militär, som samverkade med våra egna bolsjeviker. Skärgårds-befolkningen var fullkomligt vapenlös, med undantag av de få jaktgevär och korta vapen som fanns i privat ägo.

 

Läget på Åland

I det så kallade Ålandsservitutet av år 1856 hade Ryssland förbundit sig, att inte befästa Åland. Efter världskrigets utbrott började de dock, sedan tillstånd erhållits av Parisfredens signatärmakter befästa ögruppen. Betydande befästningsarbeten hade utförts särskilt år 1916. De avbröts efter revolutionen år 1917.

Under våren 1915 kom den första ryska truppkontingenten till Åland. Den utökades så, att när den var som störst, åren 1916-1917, uppgick styrkan till ca.7 000 man. Ålänningarna själva uppgick år 1916 till ca.24 700 personer. Åland var vid denna tidpunkt en typisk gammal jord-brukarbygd med fisket som den andra huvudnäringen. Mariehamn hade 1 200 invånare. De flesta gårdar rekvirerades för rysk militär. 40-50 man förlades i varje gård. Tidvis kunde det vara 200 – 300 man i varje by.

Den 20 mars 1917 hade garnisonens chef, överste G. Davidoff föreslagit, att ett speciellt organ, kallat Åländska garnisonens deputerades råd, skulle tillsättas med uppgift, att dels svara för disciplinen, dels bland manskapet sprida upplysning om revolutionens syften. Rådet tillsattes och Davidoff blev dess första ordförande. Både garnisonsrådet och medborgarkommittén i Mariehamn publicerade ett upprop till ortsbefolkningen och militären, i vilka manades till lugn och samförstånd.

Om inte den ryska garnisonen funnits som en ständig påminnelse inte bara om kriget utan också om de besvärligheter detta åsamkat dem själva, hade man kunnat leva tämligen ostördt på sina öar. Att ryssarna på Åland relativt länge förhöll sig lugna kan väl annars delvis ha berott på, att de hade så få röda i lokalbefolkningen att fraternisera med. Det är högst sannolikt att ålänningarna ville bli av med ryssarna som vad tiden led blev besvärliga.

 

GRUNDANDET AV SKYDDSKÅRER

I Åbo samlades några representanter för näringslivet den 20 augusti 1917 i Teaterrestaurangen, för att begrunda vilka åtgärder som krävdes för att trygga samhällsfreden och den allmänna ordningen. På mötet beslöt man att grunda en skyddskår för att upprätthålla ordningen. Man hade också inbjudit moderata socialdemokrater. Två av dem invaldes i skyddskårens stab, men de avstod. På initiativ av den socialdemokratiska arbetarkommunen grundades ett eget ordningsgarde, en kommunal ordningsmilis, som fick sina vapen av ryssarna. Skyddskårens försök, att skaffa vapen misslyckades däremot gång efter annan.

Från Åbo och från andra orter i Sydvästra Finland försökte skyddskårister ta sig mot Öster-botten. De som gav sig tidigare i väg kom igenom innan fronterna stängdes. Över 400 åbobor samlades i Nystad. Endast en del erhöll vapen.  Ca 300 av dem som haft för avsikt, att ansluta sig till skyddskåren var tvungna, att återvända till sina hemtrakter i brist på vapen. Kvar i Ny-stads skyddskår blev 600 man, varav endast var tredje fick vapen.

 

Förhållandena i Åbolands skärgård

Någon egentlig skyddskårsrörelse hade i dessa trakter aldrig kommit i gång. I Pargas och på Kimitoön, med ett stort antal industriarbetare, hade grundandet av skyddskårer betytt ett omedelbart framprovocerande av oroligheter, vilka den lojala befolkningen icke kunnat bemästra, då vapen saknades. Den röda ledningen i Åbo, som hade riklig tillgång på röda trupper och rysk tygellöst krigsfolk, skulle inte har underlåtit att ingripa.

 

Försöken att grunda en skyddskår år 1917 i Pargas

På grund av det tillspetsade läget i Åbo under sommaren hölls den 10 juni ”ett medborgar-möte å Pargas Malm”. I mötet deltog ca 50 personer. Mötet protesterade bland annat mot, att socialisterna i Åbo med hot om våld försökt genomdriva sina krav. Dessutom framfördes en beklagan över att den ”lagliga ordningsmakten” inte ännu kan trygga säkerheten. En överens-kommelse om, att en ”medborgerlig sammanslutning som skulle stöda laglighet och motarbeta övergrepp” borde bildas. För att förbereda saken tillsattes en kommitté.

I arbetarpress förvånade man sig över skyddskårsplanerna och de möten som arrangerades i början av juni. Enligt uppgift resulterade arbetarföreningarnas motstånd i att det under hösten 1917 grundades en hemlig skyddskår. Hemlighållandet av skyddskåren lyckades inte och snart fick ortens arbetare vetskap om denna. Inga försök att förhindra kårens verksamhet gjordes, kårens ledare sattes under uppsikt. I slutet av oktober arrangerades ett nytt möte, där grundandet av en ”offentlig” skyddskår diskuterades. Konstaterades behovet av en skyddskår, stadgar utarbetades och en styrelse tillsattes. Skyddskårens namn blev Pargas Skyddskår. Enligt tillgänglig statistik skulle skyddskåristernas antal ha uppgått till ca.40 man och deras be-väpning till ca.10 Graftongevär.

Ledarbristen avgjorde slutligen kårens framtid. Pargas Skyddskårs verksamhet upphörde, då ledaren i början av december tog värvning som matros på ett fartyg som från Åbo skulle avgå till Tyskland för att hämta vapen.

 

Den vita verksamheten låg under kriget helt nere i Pargas. Uppskattningsvis anslöt sig ca.50

Pargasbor till Skärgårdens Frikår (SFK).

 

Skyddskårsverksamhet i Kimitonejden

Under frihetskriget hände inga betydande våldsamheter i Kimito. Detta inverkade på grundandet av skyddskår och senare på dess verksamhet. Intresset, att grunda en skyddskår var stort, men då anskaffandet av vapen misslyckades och endast ett par incidenter av utomstående förekom falnade intresset. Kimito skyddskår grundades i oktober 1917. Ingen verksamhet förekom innan frihetskrigets utbrott.

Dragsfjärds skyddskår grundades först den 24 juni 1918. I Hitis grundades skyddskåren 1 maj 1918. Tidpunkt för grundandet av Västanfjärds skyddskår är inte känt.

 

Skärgårdens Frikår grundas

Den 12 november 1917 hade på godsägarna Viktor Schaumans och Axel Sahlbergs initiativ i Nagu bildats en liten skyddskår. Bland alla skärgårdssocknar i Sydvästra Finland var denna den enda som hade en någorlunda färdig skyddskår. Beväpningen var militärt sätt mycket klen, men kåren hade dock en fast organisation. Enskilda medlemmar i kommunen hade understött den med förhållandevis stora summor.

Redan under strejken i november hade kåren anordnat förbindelser med Åbo och Pargas och under de ryktbara plundringarna befann sig en liten del av Nagu skyddskår i Åbo. Kåren hade lyckan, att till sin ledare erhålla en f.d. militär, löjtnant Otto Wahlroos, som tjänat i den upplösta gamla finska militären. Han verkade vid tidpunkten som länsman i Karkku och Mouhijärvi. Då förhållandena i kronolänsmansdistriktet blev mycket oroliga och Wahlroos alltid kraftigt upprätthållit ordning inom distriktet, hade han skäl, att frukta för sin säkerhet. Han sökte sig på omvägar till Åbolands skärgård, med vilken han sedan tidigare var väl förtrogen. Wahlroos ställde sig till Nagu skyddskårs förfogande.

Löjtnant Wahlroos som flyttat från Nagu till Iniö, ansåg att man borde ombilda Nagu skyddskår till en trupp, i vilken ungdom från alla delar av skärgården skulle kunna vinna inträde. Den 7 februari samlades man i folkskolan i Iniö kyrkby. Planen diskuterades och där beslöt man, att sagda kår under namnet ”Skärgårdens Frikår” skulle delta i kampen vid Nystads-kårens sida. Man hade fått veta, att en manstark och välbeväpnad kår höll på, att samlas i Nystad.

Den 8 februari ställdes kosan mot Nystad. Nystadskåren hade funnit ställningen ohållbar och inlett sin ryktbara färd mot Åland. Vid ångbåtsrännan i Gustafs möttes de båda kårerna och det framgick då, att Nystadskåren inte ens hade vapen tillräckligt för eget behov. Då dessutom stark splittring syntes råda inom Nystadskårens ledning, ansåg löjtnant Wahlroos, att en anslutning till denna skulle vara ett misstag. Han beslöt, att återföra Skärgårdens Frikår till Iniö, där den tillsvidare avmobiliserades för att samlas på nytt, så snart ledningen fann tidpunkten lämplig. Ledningen stannade i Iniö.

Nystadskårens avsikt hade varit, att sin bristfälliga beväpning till trots, slå sig igenom norrut. Man hade planer på att via Säkylä-Kumo och Kankaanpää ta sig vidare för att förena sig med den vita armen. Man fick ett meddelande, att detta inte mera var en möjlig rutt, vilket senare visade sig ha varit felaktig information. I stället beslöt man sig för, att ta sig över isen till Åland, för att sedan via Stockholm kunna förena sig med de vita styrkorna i norr. Marschen var mycket strapatsrik, vädret var fuktigt och dimma rådde. Utrustning och skodon var inte lämpade för vandring på blöta isar. Ryssarna sköt med kanoner från Lypertö för att få trup-pen oskadliggjord. Svårigheterna till trots kom man den 9 februari uttröttade till Brändö.

 

Ålandsrörelsen

Sin egentliga start fick Ålandsrörelsen vid kommunalstämman i Finström den 20 juli 1917. Stämman hade sammankallats under förevändning att man skulle besluta om upprättandet av allmänna brandkårer på Åland. Förevändningen är såtillvida intressant, då den visar, att man på Åland följde samma mönster som på fastlandet, när man började grunda skyddskårer där.

De frågor som protokollfördes gällde emellertid andra ting. I detta sammanhang intresserar främst protokollets andra paragraf som klargör, att man på stämman diskuterade Ålands politiska ställning och att man som ett resultat därav beslöt, att ”bringa” till den svenska regeringens och representationens kännedom, att på grund av särskilda orsaken den åländska befolkningen livligt åstundar sina öars förening med Sveriges rike. Vid stämman utsågs ock-så den deputation, som skulle överbringa detta beslut till Stockholm.

Den handlingslinje Ålandsrörelsen hade valt för sin agitation i Sverige verkar, att ha varit planlagd före deputationens avresa. Tillfället för en åländsk separation från Finland var exeptionellt gynnsamt. Förhållandena i landet var kaotiska, ingen hade tid att följa med vad som hände på det isolerade Åland. Vad det gällde var bara att finna på en förevändning för en svensk intervention som inte gav intryck av en så öppen annexion att svenskarna av den or-saken skulle vägra. Men förevändningen gav sig nästan av sig själv: den ryska soldatesken. Att svenskarna skulle kallas till Åland som hjälpare hade ju också Sundblom på sitt sätt an-tytt i en artikel i Hufvudstadsbladet. Att Ålandsdeputationen under sin vistelse i Sverige följde samma plan är tämligen uppenbart.

Synbarligen hade man planerat, att kombinera den svenska interventionen med en åländsk folkresning. Denna nämns i många sammanhang; av dess planritning finns däremot endast så små brottstycken kvar att en rekonstruktion svårligen låter sig göras. Av allt att döma hade man dock tänkt sig, att den skulle åstadkommas med hjälp av åländska skyddskårer. Redan på sommaren hade man på Åland börjat grunda brandkårer av samma typ, varmed man på fastlandet vid samma tid kamouflerade den spirande skyddskårsrörelsen. Någon betydelse fick de åländska brandkårerna dock aldrig.

Finnströms brandkår bestod, sägs det i en tidningsnotis av 20 man. Särskilt livlig hade verksamheten dock inte varit. I den första övningen deltog 13 man, i den andra ännu färre.

Sannolikt var Mariehamns skyddskår den enda som överlevde sommaren och hösten. När den egentligen grundades är inte känt, den skulle ha uppgått till 80 man. Av allt att döma fungerade den, i den mån den alls fungerade, till en början som ett skyddsgarde av samma typ som förekom också på fastlandet. Vid årsskiftet började Mariehamns skyddskår i varje fall nattetid vakta stadens banker och avpatrullera gatorna nattetid för att garantera stadsborna en ostörd nattsömn. Resultatet förefaller, att ha blivit närmast det motsatta. Snart började nämligen också ryska matroser avpatrullera gatorna. När de stötte på skyddskårspatrullerna hejdades dessa, visiterades och avfordrades sina vapen, såvitt de hade några.

Någon gång i januari tycks emellertid denna skyddskår ha ändrat karaktär. Från att ha varit ett skäligen beskedligt skyddsgarde, avsett endast för lokala behov, började den utveckla en livlig verksamhet i tydlig avsikt, att aktivera också befolkningen i bygderna. Den agitation som nu från Mariehamn började bedrivas ute i bygderna sammanföll till tiden med inbördeskrigets uppladdning på fastlandet. Det blev klent med rekryteringen; ålänningarna var definitivt inte intresserade av det som hände på fastlandet och ville inte bli inblandade i detta.   

 

BEFRIELSEKAMPEN INLEDS

 

Nystadskåren i Ålands skärgård 

I Brändö, där den blev vänligt mottagen stannade kåren endast ett dygn och fortsatte till Kumlinge. Nystadskåren anhöll via legationen i Stockholm om en avhämtningsbåt till Kumlinge. Legationen vände sig till den svenska regeringen om tillstånd att få hyra en båt för överskeppning av kåren. Ett sådant tillstånd införskaffades. Kåren informerades om läget på Åland, dessvärre dock i vissa stycken mer optimistiskt än korrekt. Så lät sagesmännen bl.a. förstå att den ryska garnisonen uppgick till 800-1 000 man. Detta var ca.hälften av styrkan. Förhoppningen var, att därmed stimulera kåren till militära aktiviteter på Åland. Det är inte heller osannolikt, att uppgifterna om ryssarnas ringa numerär och liknande, kom kåren att förvandla Åland från en etappunkt på väg till den vita fronten, till ett mål i sig.

I Kumlinge fick också kåren en fastare organisation i och med att den nu etablerade sig som ett reguljärt truppförband i den vita armén under namn av Sydvästra Finlands skyddskår och avlade faned.

Kårens plan gick ut på, att först avbryta förbindelserna med ryssarnas förläggningsorter genom intagning av telefonstationen på Sottunga och radiostationen på Prestö. Därefter skulle kåren via Vårdö ta sig över till fasta Åland och via Finby i Sund och Haraldsby i Saltvik och skulle fortsätta över Färjsundet till Godby. Den strategiska planen gick i första hand ut på, att förinta det ryska infanteriet, eftersom batterierna, som var skäligen lätta att inta, kunde sparas till senare. Enligt de uppgifter kårens ledning erhållit av lokala rapportörer var infanteriet, vars huvudförläggning låg i Jomala, det som kunde bjuda på effektivt motstånd. Prestö radiostation erövrades natten mot den 14 februari. Här stupade en man ur kåren. Bytet blev förutom telegrafapparaturen en kulspruta med 40 000 patroner, några gevär och en stor mängd livsmedel. Hela besättningen på 19 man togs till fånga. Kårens fångantal hade därmed vuxit till 23. Kåren avancerade i snabb takt och tog sig den 14 februari över till fasta Åland.

Underhandlingar mellan kåren och ryssarna inleddes, kårstaben föreslog, att ryssarna fredligt skulle utrymma Åland, fångar utväxlades. Ryssarna krävde vapenvila, vilket godkändes av kårstaben. Samtidigt anhöll man emellertid, att östra delen av Åland skulle ställas till kårens disposition ”i och för inkvartering av dess trupper”.  Detta gick ryssarna med på och en de-markationslinje uppdrogs. Erövringen av Godby blev en lättköpt framgång. Berusad av segern beslöt man, att fortsätta offensiven omedelbart i riktning Mariehamn. Marschen fortsatte mot Gölby, där förtruppen blev beskjuten av ryssarnas kulsprutor. Ryssarna började dessutom beskjuta de anfallande med artillerield. ”Sådant var Nystadskårens elddop”.  

 

Svenskarna på Åland 

Den 13 februari gav den svenska regeringen order om en hjälpexpedition till Åland. Vid mid-natt avgick Stockholms isbrytare I, ångfartyget Runeberg och pansarbåten Thor. I den instruk-tion, som delgavs expeditionens chef, underströks dess karaktär av en humanitär aktion. Uppgiften skulle bestå i en överskeppning av ”de ålandsbor, som till följd av tillståndet på öarna önskar bli överförda till Sverige, vare sig dessa är nödställda svenska eller finska undersåtar”. Expeditionen fick nästan omedelbart en utvidgad målsättning, som tog sikte på en pacificering av hela ögruppen.

Mellan aktörerna: ålänningar, svenskar, ryssar, Nystadskåren, Finlands legation i Sverige och Mannerheim fördes underhandlingar, utväxlades telegram, telegram som undanhölls, order och kontraorder gavs.

 

Uppgörelsen med Nystadskåren

Den 15 februari begav sig den svenske kaptenen Alexander Ottosson och en åländsk representant till Nystadskårens stab. Ottosson framhöll, att det vore bäst både för ryssarna och Nystadskåren om de vardera lämnade Åland. Vardera parten kunde avresa med vapen och utrustning, svenskarna erbjöd sig, att sköta transporten och se till att lugnet på Åland återställdes. Följande dag anlände från Stockholm, med den svenska isbrytaren, ingenjör Vorovsky, som bolsjevikregeringen befullmäktigat ombud. Ett förslag till avtal utarbetades. Nystadskåren hade inte inbjudits, att delta i underhandlingarna. Skyddskåren godkände inte förslaget och skulle utarbeta ett eget, som de skulle lägga fram då de egentliga förhandlin-garna började. Skyddskårsdelegaterna hade fått reda på att Murtaja var på väg till Åland med rödgardister ombord.

Samtidigt med förhandlingarna utkämpades det andra Gobyslaget, som slutade med en vit seger, som kanske i flera avseenden mer berodde på tur än skicklighet. J. Schleudtker, en tysk artillerikapten, hade som sårad anlänt till Åbo i början av året och erbjudit kåren sina tjänster. Han iståndsatte tre av åtta Daglösakanonerna och han ledde eldgivningen under slaget. Det, som bidrog att göra artillerielden exceptionellt effektiv, var en egenartad tillfällighet. Mitt framför de fientliga ställningarna låg Godby telefoncentral. Den 19-åriga telefonisten ”dirigerade” elden, ”ett par hundra meter för långt, hundra meter för kort… fullträff mitt i rödgardisthopen”. Med den andra Godbystriden upphörde de egentliga krigshandlingarna på Åland.

Ryssarna överlämnade till svenska kommendörkaptenen Harald Åkermark en skrivelse till avtalsförslag mellan dem och Nystadskåren. Förslaget ådalägger mycket tydligt, att ryssarna ansåg, att det var de, som nu skulle diktera villkoren. Bland annat framställdes kravet, att

Nystadskåren skulle avväpnas innan den lämnade Åland och att dess avfärd skulle ske omedelbart. Förhandlingarna fortsatte, tydligen gick det stormigt till och tydligen hade och de förhandlingsvilliga svart att besluta sig. Det var svårt att fatta ett definitivt beslut med många arga opponenter, svårt att ta på sig ansvaret, svårt att fatta svenskarnas hållning och smälta det kränkande kravet på avväpning. Fördraget undertecknades. Hade det stormat på stabsmötet, så var detta dock ett intet mot det raseri överenskommelsen väckte bland manskapet när villkoren blev kända. Att fördraget väckte en så våldsam förbittring bland de meniga är fullt begripligt, inte minst som det ingicks dagen efter en strid som betraktades som en seger. Dess karaktär av kapitulation är nämligen uppenbar.

Kåren förband sig att omedelbart lämna Åland och att före sin avresa återlämna alla vapen och andra förråd, som hade tagits av ryssarna som krigsbyte samt att överlämna de egna vapnen till svensk myndighet i Eckerö före embarkeringen på de svenska fartygen. Av kårens 415 gevär återlämnades till ryssarna 123, av erövrade kulsprutor 13, återlämnades 2. För övrigt medtog Nystadskåren på sin färd från Eckerö via Sveriges till den vita fronten allt som kunde tran-sporteras bl.a. 50.000 gevärspatroner, massor av kulspruteband, alla pistoler, fälttelefoner, 50 säckar mjöl, 5 fat bensin, dynamit oh mycket annat….och måste erkännas att de svenska officerarna i allmänhet på intet sätt satte hinder i vägen för ett så ”fritt” tolkande av det gjorda avtalet som blott var möjligt. Kårens numerär uppgick till 459 man. Avfärd den 24 februari.

 

Skärgårdens Frikår på Vårdö

Den 18 februari anlände från Åland en budbärare som meddelade att Nystadskåren höll på att driva ut ryssar och röda från Åland och var i behov av undsättning. Skyndsamt mobiliserades Skärgårdens Frikår för andra gången och marschen anträddes mot Vårdö. Löjtnant Wahlroos nådde Vårdö den 22, då hade läget helt förändrats. Nystadskåren, som till en början haft stora framgångar, hade inte förmått utnyttja dem. Ryssarna, som redan gett sin sak förlorad, börja-de återfå modet och man kunde befara, att deras defensiv skulle övergå i motsatsen. Röda styrkor var i ankommande från Åbo.

Underrättelser om dessa händelser mötte Skärgårdens Frikår, så snart den beträdde åländsk mark. Man visste, att skärgårdens ungdom inte skulle dra sig för att vara med, men man kunde inte ta risken, att samla den i större mängder, då man saknade vapen. Alla vägar till huvudarmén syntes vara avskurna. Nagu var redan besatt av betydande röda styrkor, Korpo likaså och man befarade, att sådana när som helst kunde komma till Houtskär. Inom kårens ledning fattades beslut, att med svenskt bistånd försöka erhålla vapen och ammunition. Löjtnant Wahlroos och godsägare Schauman avreste därför till Eckerö hamn, där de den 25 februari mötte högsta befälhavaren över svenska kustflottan, viceamiral Ehrensvärd. Här framställdes en begäran om vapen för försvar av de delar av Åbo skärgård, som inte ännu besatts av de röda. Såväl greve Ehrensvärd som hans flaggkapten greve Wachtmeister ställde sig mycket positivt till denna begäran och lovade förorda densamma hos den svenska regeringen.

Emellertid hade ryktet om, att en vit truppstyrka höll på att bildas i Vårdö spritt sig genom hela skärgården och även nått Åbo. Från alla håll strömmade ungdomen till. Över Kumlinge, Brändö, Iniö, Houtskär och Korpo hade anordnats en etapplinje med bestämda haltpunkter, där hästar och kvarter kunde erhållas. Färden till Vårdö var dock ej så lätt. Som redan nämnts befann sig flera trakter, genom vilka linjen gick fram, i de rödas händer. En del frivilliga upp-trädde som körkarlar för de tyska och österrikiska invalider, vilka då över Åbo och Stockholm färdades till sina hemorter, andra sökte sig på smygvägar förbi de fientliga posterna. Huvudkvarteret befann sig i det nybyggda bönehuset i Vårdö. För ordnandet av förplägning hade en kommitté tillsats, till god del bestående av ortsbor. 

Den optimistiska stämning som rått inom kåren, i förhoppningen att erhålla vapen, skingrades snart. Då en deputation besökte amiral Ehrensvärd meddelade han, att svenska regeringen väl redan beviljat den av honom förordade anhållan om vapen, men att han i sista stund mottagit ett telegrafiskt förbud att utlämna desamma. Då det inte varit avsikten vid kårens grundande, att dess medlemmar skulle tillbringa sin tid på Åland ”under den svenska regeringens beskydd”, beslöt ledningen hos det svenska eskaderbefälet höra sig för, huruvida det var möjligt, att få kåren med svenska fartyg överflyttad till Sverige för vidare befordran till nordfronten.

Svenskarna avrådde bestämt från ett sådant företag. ”Ni hinna aldrig över i tid”.

För mången hade den tvungna sysslolösheten i Vårdö varit olidlig. Man hade vandrat mellan sina respektive kvarter ute i kringliggande byar och bönehuset och undrat om häri låg någon förnuftig mening, om man ej borde göra allt för att komma upp till nordfronten. Att spela rollen av flyktingar var förödmjukande, den rollen tvingades vi av den svenska posteringen i Vargata att spela. Några vapenövningar kunde det ej bli tal om, ty posteringen hade sina in-struktioner för den eventualiteten.

 

Tyskarna kommer till Åland

Den 21 februari ingick den finske ministern vid beskickningen i Berlin, statsrådet Edv. Hjelt under ett besök i general Lundendorffs högkvarter, en överenskommelse om landsättning av tyska trupper i Finland. Tisdagen den 5 mars 1918 kl. 16.30 kastade en tysk flottavdelning tillhörande Östersjöflottan under amiral Meurers befäl ankar på redden utanför Eckerö. Landstigningstruppen bestod av den Storherteliga 14. Mecklenburska jägarbataljonen bestående av ca 1 000 man. Den 7 mars besatte truppen Norra Åland, fängslade samma dag den 800 man starka ryska truppenheten som var på väg till Åbo. Under följande dagar fängslade man ännu 400 ryssar, vilka förvisades via Libau till Ryssland.

Den 7 mars utverkade löjtnant Wahlroos hos den tyska eskaderchefen, konteramiral Meurer, ett löfte om vapen och instruktioner för den på Vårdö samlade frikåren. Då tyskarna först på diplomatisk väg ville lösa frågan om rätt för beväpnande vita att förekomma på Åland, beslöts, att kårens medlemmar till en början skulle inskriva sig som frivilliga vid jägarbataljonen 14. Den 9 mars anlände chefen för bataljonens 1. kompani kapten Schweinfurth, som utsetts att leda utbildningen, jämte en pluton till Vårdö. Den svenska posteringen, som varit förlagd där, övergavs. Följande dag vidtog utbildningsarbetet, som pågick i ungefär två veckor. Kommandospråket blev tyskt. Övningarna hölls på den våta havsisen. Efter dagens exercis i sluten ordning och övningar i vapenhantering förlöpte kvällen med underhåll och torkning av utrustningen. Om kvällana hölls också lektioner.  Grunden lades till den fasta disciplin som utmärkte kåren under hela dess tillvaro. Vid tyskarnas ankomst till Åland räknade Skärgårdens Frikår omkring 100 man, antalet ökades snabbt.

Efter svenskarnas ankomst till Åland beordrade general Mannerheim till sin representant på Åland och i sydvästra Finland överse Hjalmar von Bonsdorff, som tog befälet över Skärgår-dens Frikår. Den 17 – 18 mars besökte von Bonsdorff Vårdö och klargjorde situationen för ledningen samt inspekterade truppen. Överste von Bonsdorff föreslog, att Frikåren skulle omorganiseras till en bataljon. På Åland utbildades ett tredje kompani av frivilliga ortsbor, till vars chef han redan tidigare utnämnt löjtnant, greve Carl August Ehrensvärd, som senast hade tjänstgjort som adjutant vid Ålandsdetachementets stab. Han hade den 20 mars fått avsked ur svensk tjänst och samma dag inträtt i skärgårdens Frikår. Bataljonen organiserades om enligt följande: Bataljonschef löjtnant Wahlroos, 1. Kompaniets chef löjtnant, greve C. A. Ehrensväd, 2.Kompaniet studeranden Hj.Wikström, som deltagit i Pfadfinderkursen i Lock-stedter Lager, och 3.Kompaniets chef studeranden Granit.

 

Skärgårdens Frikår lämnar Vårdö

Från skärgården hade kommit oroande underrättelser rörande de rödas åtgärder. Korpo var re-dan besatt och man kunde befara, att även Houtskär skulle besättas. Den 21 mars 1918 riktade 1. kompaniet en förfrågan till överse von Bonsdorff om tillstånd för kåren, att rycka fram till Houtskär. Förfrågan bifölls. Det gavs order om, att bataljonen den 23 skulle förflyttas till nämnda ort.

Den 22 mars meddelade en tysk förbindelseofficer, att tyskarna beslutat att flytta en del av ba-taljonen till Houtskär. Största delen av finländarna på Vårdö skulle också flyttas dit.

Orsaken var uppgifter om, att mera röda var på väg till Korpo. Uppgiften höll sträck, eftersom de röda höll på, att flytta dit sina kompanier från Loimijoki och Somero. Marschen till Houtskär förlöpte lugnt och utan förfång, 22 man måste marschera till fots.

Aktionen inleddes natten mellan den 27 och 28 mars från Björkö med anfallet mot Korpo gård. Från S.F.K. deltog 2.kompaniet med två plutoner under ledning av Eero Rydman, 1. kompaniet i sin helhet under ledning av löjtnant Ehrensvärd samt som förstärkning jägare K.J Sundbergs maskingevärspluton och tre maskingevär.

 

I sin bok ”I rikets tjänst” beskriver general C. A. Ehrensvärd attacken på följande sätt:

”Underrättelser ingick att två rödgardistkompanier fanns i Korpo, vid Korpogård, och vän-tades framrycka mot Houtskär. Det bestämdes att Skärgårdens frikår skulle driva undan kompanierna. Vi hade inga kartor än turistkartan över Finland i den svåra skalan1:400 000 varför det gällde att få ortsbor som vägvisare. Natten till 28 mars alarmerades vår lilla styrka och kördes på slädar mot Korpo, en sträcka av femton kilometer. När vi nådde Korpos strand fortsattes framryckningen till fots. Främst gick en av mina plutoner som marschbevakning och sedan följde kompanierna. Plutonen kom nära Korpogård i strid med en postering, som drevs tillbaka. Så snart eldgivningen började, försvann våra vägvisare! Första kompaniet fortsatte i skyttelinje. Snart hejdades vi av eld från de båda röda kompanierna, som hade besatt ett skogsbryn på ömse sidor om vägen. Vi nådde ett annat bryn, tre- till fyrahundra meter från motståndarna.

Bataljonschefen var sjuk och överlämnade befälet till mig. Andra kompaniets båda plutoner sattes in till höger, och Jan Sundberg grupperade sina kulsprutor utanför första kompaniets västra flygel. Trots att det var vår första strid, skötte sig så gott som alla bra, men det gick inte att få igång gruppvis framryckning ur de skylande skogsbrynen, som jag befallt. Plutoncheferna samlades och fick order att kulspruteplutonerna, efter en kort eldpaus, skulle skjuta så mycket de förmådde under några minuter. När denna eld upphörde, avsåg jag att kommendera det välkända: ”Sprung auf! Marsch! Marsch!” Det skulle upprepas av allt befäl, som måste vara främst och rycka truppen med sig ur skogsbrynen.

Efter elden från kulsprutorna blev det så gott som tyst, endast enstaka skott föll från motstån-darsidan, där man tydligen tryckte. Så skreks kommandoordet, och alla följde sina chefer under den korta språngmarschen. De flesta motståndarna flydde, rätt många hade stupat. Vi förföljde först med eld och sedan fortsattes framryckningen till Korpogård, som var grundligt utplundrad. Våra förluster var obetydliga.”

 

Antalet röda hade varit något över 200 man. På stridsfältet hade kvarlämnats ett tjugutal stupade och en sårad. Enligt ortsbefolkningens meddelande medföljde det flera sårade med de flyende. Skärgårdens Frikår hade en stupad från 2.kompaniet och några sårade.

Efter en tid fortsatte jakten i riktning mot Lohm i syfte, att hitta de ryssar och röda som befann sig där, det torde ha rört sig om en styrka på två eller tre kompanier. För anfallstruppen, som utrustad med vapen av gevärskaliber, tedde sig ryssarnas stenkasern som en fästning. Försvaret avvärjde anfallet utan ansträngning. Utan andra förluster än två sårade hästar och några sönderskjutna ammunitionslådor tog sig kompaniet tillbaka till Rumar. Ehrensvärd befallde sina trupper, att dra sig tillbaka till området kring Korpogård. Löjtnant Wahlroos, som något tillfrisknat, tog åter över truppen och flyttade männen tillbaka till Houtskär.

Enligt tyskarnas planer hade Jägarbataljon 14 med S.F.K. som uppgift att erövra Lohm, ta över Nagu samt därefter fortsätta genom Pargas mot fastlandet och Åbo.

 

Andra angreppet på Lohm och striderna i Nagu

Detachementet under kapten Schweinfurth bestod av 467 man, därav 220 från Skärgårdens Frikår, till dess förfogande stod 13 maskingevär och 3 kanoner, kaliber 4,5 cm.

En avdelning under löjtnant Tschirner skulle angripa Lohm.  Naguavdelningen var fördelad på tre underavdelningar, envar med sitt angreppsmål. Naguavdelningen disponerade över 6 maskingevär. Den kommenderades av löjtnant Freimüller. De svaga vårisarna och tät dimma förorsakade uppskjutandet av anfallet mot Lohm. Den häftiga elden tydde på, att de röda bestod av en ansenlig styra. Avdelningens styrka uppgick till 80 man. Skarp skottväxling försiggick hela dagen.

Avdelningen drogs sig tillbaka till fastlandet, en stupad, tre sårade. Plötsligt observerade manskapet vid kanonerna en lång skytteked, som raskt rörde sig över isen mot Rumar. Tjockan hade dolt den. De röda var omkring 35 meter från kanonerna då den första karteschen gick. Ett flertal stupade, medan återstoden i språngmarsch sökte sig till Lohm. En tysk jägare hade blivit dödligt sårad. Följande förmiddag rapporterades, att de röda under natten lämnat Lohm.

På Lohm kvarlåg 15 stupade, enligt meddelande från ortsbefolkningen hade de röda medtagit sju slädar med lik. Det är svårt, att bestämma storleken av de fientliga stridskrafterna på Lohm, men en sammanställning ger resultat som varierar mellan 400 – 500 man.

Nagudetachementet som den 3 april på kvällen åkte från Saverkeit mot Vandrock nådde plat-sen följande morgon. Där hade pionjärerna fått bron över isrännan färdig. Den högra avdel-ningen framryckte mot Thoras, de båda övriga mot Mielis. Reserven stannade vid Vandrock. Den högra avdelningen möttes vid framryckningen mot Thoras av en röd styrka, som upp-skattades till minst 200 man. Då denna inte flydde vid åsynen av tyskarna, utan gick till angrepp, retirerade avdelningen tillbaka till Vandrock. De röda förföljde till stranden men fick reservens kanoneld över sig. Hastig reträtt, som stannade först vid Nagu kyrkbacke.

Samtidigt hade den vänstra avdelningen, förstärkt med delar av den mellersta, stormat Mielis by. Fienden togs med överraskning i sina förläggningar, men satte sig energiskt till motvärn. Hus efter hus togs likväl under förbittrad strid med bajonetter och handgranater. De röda förlorade 60 stupade, 22 fångar hade tagits.

Den högra avdelningen hade stannat i Vandrock, där även kapten Schweinfurth befann sig. En räcka med missförstånd, det svåra isläget, de rödas rörelser, långt avstånd mellan reserver och stridande enheten gjorde, att enheterna retirerade till Korpo. Jägarna samlades under loppet av natten i Retais och Galtby i Korpo. Deras förluster uppgick till 7 stupade och några sårade. Den stort anlagda tyska planen hade således på varje punkt mötts av misslyckanden. Främsta orsaken var, att man underskattade sina motståndare. Ett annat misstag var att bataljonsreser-ven hölls långt tillbaka. Skrämseltaktiken gav emellertid resultat, samtidigt som de vita drog sig tillbaka till Houtskär, började de röda uppge sina ställningar. De evakuerades delvis till väntande skepp och resten av männen började reträtten över holmarna till Pargas.De röda styrkorna i Nagu torde ha uppgått till 400 – 500 man, varför således Skärgårdens Frikår och tyskarna på Lohm och i Nagu haft emot sig omkring 1000 man. De röda förlusterna i döda uppgick till omkring 150 man.

 

Skärgårdens Frikår och tyskarna skiljas. Nagu och Pargas besätts. Intåg i Åbo

På grund av den rapportering över striderna på Lohm och i Nagu, som friherre Schenck zu Schweinsberg under det omedelbara intrycket av motgångarna avsänt till amiral Meurer, ha-de den tyska ledningen fått uppfattningen, att ett framträngande genom skärgården till Åbo var omöjligt, varför man beslöt transportera 14. Jägarbataljonen till Hangö för att förena sig med Östersjödivisionen, som där landstigit den 3. april. Embarkeringen av de tyska trupperna skedde den 8 april. Avsikten var att Skärgårdens Frikår skulle medfölja bataljonen. Löjtnant Wahlroos var däremot av den uppfattningen, att kåren borde kvarstanna i Korpo. Greve Ehrensvärd hävdade med kraft den åsikten, att Nagu omedelbart borde besättas för att icke den uppfattningen skulle råda, att de vitas framryckning mot Åbo avstannat. Från Nagu meddelades, att socknen praktisk taget var befriad från de röda. I Pargas kvarlåg däremot betydande fientliga styrkor. Överste von Bonsdorff anlände samtidigt till Korpo. Batal-jonschfen beslöt låta verkställa uppbåd i Korpo, Houtskär och Nagu emedan man inte mera kunde räkna med ett större antal frivilliga. Enheter började flyttas till Nagu, medan 3. kom- paniet och bataljonsstaben stannade i Korpo.

Den 10. April utnämnde överste von Bonsdorff löjtnant Wahlroos till chef över skärgårdens militärdistrikt samt utsåg greve Ehrensvärd till hans efterträdare som bataljonschef. Från Pargas inkom samma dag meddelanden, att de röda där igångsatt tvångsrekrytering och att de därifrån förberedde ett anfall mot Nagu. Följande natt anlände från Pargas ett meddelande att de röda under intryck av ”tyskarnas” framryckning till Nagu på order av den röda ledningen i Åbo börjat utrymma orten och man anhöll om hjälp för att hindra de kvarblivande röda att be-gå våldshandlingar. Samma natt sändes en patrull till Pargas i avsikt, att inta Kirjala färjläge samt avbryta förbindelserna från Åbo. Framryckningen av de övriga enheterna blev mycket besvärlig då isvägen endast ställvis kunde begagnas och båtar blott i begränsat antal stod till förfogande. Morgonen den 12 april tog sig huvudstyrkan över sundet och anlände på efter-middagen till Pargas, utan att möta motstånd. Frikåren belönades med ett varmt mål mat och övernattning skedde i Pargas Kalbergs lokaliteter. På kvällen anlände ett bud från Åbo att de röda hade börjat utrymma Åbo.

Marschen mot Åbo inleddes följande morgon. Kirjala och Kustö sund korsades med färjor. Till Åbo anlände man sent på eftermiddagen och möttes av jublande folkmassor. Den 11 april sprängdes i Åbo ett minlager och telefonstationens centralbord förstördes. I hamnen vältes lyftkranar och 13 skärgårdsbåtar och godsvagnar sänktes i hamnbassängen. De rödas avmarsch från Åbo skedde mycket hastigt. William Lundberg hade dragit ut på evakueringsordern. Detta var kanske orsaken till att Åbo skonades från omfattande förstörelse: Man vet nämligen att röda gardet i Åbo hade en plan på objekt som skulle förstöras.

Ehrensvärd började skapa en civilförvaltning för staden. Skyddskåren skred omedelbart till verket. Även en minflottilj från Ryska flottan, som hade proklamerat sig som opartisk försökte sköta ordningen i staden. Dess manskap rörde sig beväpnat i staden.

Enligt Mannerheims order var varje beväpnad ryss, som inte höll på att avlägsna sig ur landet, att betrakta som fiende. Den 13 april beslutade Ehrensvärd därför, att avväpna ryssarna. Ehrensvärd ställde ultimatum: Om bindande löfte om, att överlåta lätta vapen inte gavs och fartygens tunga vapen inte började lösgöras före klockan sju på kvällen skulle vapnen tas med våld. Kanonerna, två till antalet skruvades loss från sina lavetter, de fasta kulsprutorna likaså gevären 180 stycken bars i land, ammunitionen vinschades upp ur krutkamrarna. Officerana fick som skydd mot matroserna behålla sina egna revolvrar och sidogevär och på deras begäran sattes vakt till natten utanför deras kvarter.

Överste von Bonsdorff anlände till Åbo den 15 april. Han började leda militärförvaltningen, vilket underlättade arbetet för S.F.K. Nu kunde man koncentrera sig på den militära utbildningen och militära tilläggsuppgifter. Bataljonen kompletterades till full styrka. Åboborna bilda-de bataljonens fjärde kompani. Den 17 april ordnades i Åbo en parad. Den 20 april fortsatte anfallet mot Loimijoki och därifrån en dag senare mot Ypäjä och Forssa. I området Loppis – Renko – Tammela nåddes målet den 22 april 1918.

Den 16 maj deltog ett sammansatt kompani av Skärgårdens Frikår i den stora paraden i Helsingfors. För att bli i tillfälle att ta avsked av sin bataljon, innan den sålunda splittrades, hade Ehrensvärd den 23 maj givit order om samling uppe i idrottsparken, där han i ett kort tal bjöd sina tillgivna gossar farväl. Därmed var faktiskt S.F.K:s saga som sluten kår all. De hemförlovade begav sig till sina tidigare, fredliga värv, de som stannade kvar, ingick småningom i nya truppförband.

Överste Wilhelm Thesleff, berättar i sin bok om Kimito-expeditionen ”När vi landstigit i Hangö fick jag i uppdrag att med ett hundratal frivilliga från östra Nyland samt en grupp tyskar göra en framstöt mot Kimito för att möta den 14. jägarbataljonen i Dalsbruk. Det var de så kallade ”Pellingegossarna”, som över Finska vikens is tagit sig över till Reval efter att tyskarna hade intagit staden och därifrån fortsatt till Danzig för att tillsammans med den tyska Östersjödivisionen bli förda till Hangö. Två dagar efter landstigningen gav vi oss iväg över glansisen mot Kimito och kom sent på kvällen till Finby. Ännu samma kväll angrep vi de rödas kvarter och gjorde rent hus där. Efter att följande morgon ha rensat ön från röda och ställt upp en skyddskår, samt expedierat de tillfångatagna till Hangö, fortsatte vi mot Kimito kyrkby. Också där lyckades överrumplingen, som skedde vid mörkrets inbrott över förväntan. Tre röda stupade i striderna, men ingen av de våra. De följande dagarna använde vi till att grundligt rensa trakten och tog ett hundratal rödgardister till fånga. Befolkningen jublade över befrielsen och vi uppvaktades med både mat, blommor och sång.”

”Söndagen den 7 april är en dag vi Dalsbrukare aldrig kommer att glömma. Vid 2-tiden kom en kommissarie upp till disponent Augustsson och meddelade, att han dragit in vakterna på telefoncentralen och att det röda gardet inte visste vad det nu skulle göra. Tyskarna var i an-tågande från Kimito och två utsända spanare hade inte återkommit därifrån. Så snart han gått ringde disponenten upp Kimito och kom i kontakt med de vitas stab, som meddelade villkoren för kapitulation. Alla gevär och all ammunition skulle överlämnas till bruksförvaltningen, medan kommissarierna med kulsprutan omedelbart under vit flagg skulle infinna sig i Kimito. Disponenten kallade kommissarien till sig och meddelade honom villkoren. Efter en timme beslöt sig röda gardet för att ge sig. Augustsson kallade då alla män, som ha visste var vita, till rysskasernen som nu är samskola. Där överlämnades kl.11 på kvällen ett 50-tal gevär, medan tre kommissarier med kulsprutan begav sig till Kimito.” Av den planerade tyska land-stigningen i Dalsbruk hördes ingenting. Pellingekåren som kom till Kimito, var så pass fåtalig att den inte förmådde inta, Dalsbruk, men där den gått fram bildades genast vita kårer. De första beväpnade vita som kom till Dalsbruk bestod av Kimito- och Västanfjärspojkar.

Överste Thesleff styrka tågade den 11 april till Tenala där man anslöt sig till den 14. tyska jägarbataljonen.

 

 

Karis den 19 december 2017

 

Kurt Stoor

 

 

 

 

Källförteckning

 

Publicerat material.

 

Bernce Arvid, m.fl., En krönika i ord och bild av finlandssvenskarna efter 1809, Malmö 1968

Bondestam, Anna, Åland vintern 1918, Mariehamn 1972

Hannula J. O., Suomen vapaussodan historia, Borgå 1956

Karlsson Roland, Skyddsårsverksamheten i Pargas, Ekenäs 2009

Lindström, Ludvig, Skärgårdens Frikår, Åbo 1918

Lindström, Ludvig, Skärgården Frikår, ett avsnitt i Kampen om Finland 1918, 1938

Mikkola, Antti, Åbolands skyddskårsdistrikt och Lotta Svärd 1917-1944, Åbo 2003

Räikkönen, Erkki m.fl., Finlands Frihetskrig, Helsingfors 1935

Svedlin, TH., Dalsbruks Järnverk och brukspatroner 1686-1936, Helsingfors 1936

Svedlin, TH., Vapausota, yleiskuvaus Suomen vapaussodan kulusta, Helsinki 1939

Söderlund, Åke, Jungfrusunds flygstation-Ryska Östersjöflottans flygvapen i Söderlångvik

Torvalds, Ole, Speglingar i en å, Om Sparbanken i Åbo i växelverkan med staden 1822-1972

Wickström, Gustav, En storm är lös, Åbolands skärgård vårvintern 1918, Helsingfors 2017

 

Opublicerat material

 

Fagerlund, Rurik Anton, Renskriven dagbok ”67 dagar med Skärgårdens Frikår”