Befrielsen av Viborg våren 1918

 

Anfallsordern

Ännu medan slutstriderna om Tammerfors pågick, anlände till general Löfström i St Michel ett telegram avsänt från överbefälhavarens stab den 4 april kl. 9.34 e.m.:

“Inom den närmaste framtiden kommer avsevärd förstärkning av trupperna inom nuvarande Savolax- och Karelska grupperna att ske. I samband härmed komma dessa trupper att underställas eder. I och för orienteering av Eder stab i Elisevaara bör en generalstabsofficer snarast beordras resa till Antrea. Härom är överstelöjtnant Sihvo härvid underrättad, men äger Ni underrätta honom om ankomsten av ifrågavarande officer”.

Mannerheim

                                                                                                                      

Generalstabsofficeren, överste Tunzelmann, fick som uppgift att kartlägga fiendens grupperingar mellan Savitaipale och Ladoga och kunde tre dagar senare rapportera följande:

 

Vid Savitaipale ca. 1 000 man jämte 6 kanoner, mellan Saimen och Näveri ca. 1  930 man  och 12 kanoner, mellan Näveri och Heinjoki ca. 5 300 man och 11 kanoner, mellan Pihkalanjärvi och Hannila ca. 3 700 man (till stor del ryska matroser) och 9 kanoner. I främsta linjen var alltså grupperade omkring 12 300 man, ca. 46 maskingevär och 38 fältkanoner. Bakom förbanden i främsta linjen hade sammanlagda styrkan av reserverna uppskattats till 7 200-9 900 man. Härtill kom Viborgs garnison och stationstrupper på bansträckan Simola-Valkeasaari, inalles 3 000-4 500 man.

 

Den karelska gruppen under överstelöjtnant Sihvo uppgick till ca. 5300 man, 30 maskingevär och 16 artilleripjäser. Sedan slaget om Tammerfors var vunnet överflyttades till Antrea mellan den 14 och 21 april sex jägarrregementen, fem batterier, Tavastehus regemente och två fälttelegrafavdelningar. Mot slutet av belägringen av Viborg underställdes gruppen Wilkman ännu Vasa regemente och Savolax regemente. På så sätt steg den totala styrkan sista veckan i april hos de vita trupperna till ca. 20 200 man.

 

Generalerna Mannerheim och Löfström möttes i Pieksämäki två dagar senare, den 6 april, och då redogjorde överbefälhavaren i detalj för planerna, att starta en kraftig offensiv på karelska näset. I och med detta möte inleddes planeringen av befrielsen av Viborg. Den slutliga anfallsordern för Viborgsoffensiven gavs av generalstaben för Östarmèn den den 18 april: “Östarmèn skall avskära förbindelsen söder om Ladoga mellan Finland och Ryssland samt sätta sig i besittning av Viborg”.

 

För ändamålet bildades tre anfallsgrupper med följande uppgifter:

 

Grupp överste Ausfeldt skall, tryggande Östarmèns vänstra flank intill Vuoksens utflöde i Ladoga, på vidare order med huvudkrafterna framtränga över Kivinebb med uppgift att spränga järnvägsbroarna 3 km nordväst och 3 km sydväst om Raivola samt förhindra varje fientligt  framförande av krafter sydöstifrån mot Viborg. Förbindelse med generalmajor Wilkman upprätthålles”.

 

Grupp generalmajor Wilkman skall, upprätthållande förbindelse med överstelöjtnant Sihvo, på vidare order med huvudkrafterna över Tali avskära förbindelsen mellan de i nordöst och norr om Viborg stående krafterna och nämnda stad, med en del överraskande taga Viborg i besittning samt med en del, upprätthållande förbindelse med överste Ausfeldt, avbryta järnvägen Viborg-Raivola samt trygga mot fientliga företag över linjen St Johannes-Perkjärvi.

 

Grupp överstelöjtnant Sihvo skall med högra flygeln framtränga mot  Joutseno, på övriga delar av fronten binda motstående fientliga krafter, beredd att på vidare order med huvudkrafterna i riktning mot linjen Käräjärvi-Kilpeenjoki framtränga mot Viborg, upprätthållande förbindelsen med generalmajor Wilkman”.

 

 

Grupp Ausfeldts insatser

Överste Eduard Ausfeldt deltog i striderna på västfronten och utnämndes år 1915 som kapten till utbildare för de finländska jägarna i Lockstedt. Han anlände med jägarna till Finland i februari 1918 och utnämndes en månad senare till kommendör för 1. jägarbrigaden. Han ledde en avdelning, som i månadsskiftet mars-april avancerade mot Tammerfors centrum via Messukylä. På uppdrag av högkvarteret hade han redan den 25-28 mars besökt Antrea och Heinjoki m.fl.orter för att införskaffa uppgifter för den lägesbedömning han tre dagar senare skulle ge högkvarteret. Denna hans bedömning lades som grund för anfallsplanen på Karelska näset.

Omedelbart efter att Tammerfors intagits, hade Ausfeldt på nytt med sin stab rest till Antrea för att fullfölja förberedelserna för det planerade anfallet från Heinjoki mot Viborg. Då blev han plötsligt informerad om att till ledare för den operationen hade utsetts en finländare, generalmajor Wilkman, och att han själv skulle överta befälet över en blivande anfallsgrupp i Kiviniemi. I anledning av denna oväntade omständighet begav han sig omedelbart, den 15 april, till högkvarteret och fick där av överbefölhavaren höra om de planerade operationerna vid gränsen, vilka av högkvarteret ansågs ha stor betydelse för krigets utgång.

 

Den 18 april tog Ausfeldt befälet över frontdelen Äyräpää-och Mola-sjöarna till ryska gränsen och vidare utmed denna till Ladoga. Hans grupp bestod då av:

2. jägarregementet (v. Bonsdorff), Karelska jägarregementets 1. skvadron (Relander), 4. jägaregementets VIII bataljon ( Oesch), skyddskårsförbanden 1. Karelska regementet (Elfvengren), en karelsk ryttarskvadron (Weckman), 3. och 4. karelska batterierna samt några skyddskårer, inalles ca. 4 000 man. Den 20 april anlände 5. jägarregementet (Österman) och 3. jägarbatteriet (Wegelius). Den slutliga anfallsstyrkan uppgick sålunda till ca. 6 000 man.

 

Jägarbataljon Oesch hade tllsammans med vita trupper under ledning av jägarmajor Sihvo i månadsskiftet mars-april  framgångsrikt efter hårda strider intagit den strategiskt viktiga järnvägsstationen i Rautus. I striden tillfångatogs ca. 800 rödgardister. Slaget om Rautus hör till de blodigaste i frihetskriget.

 

Motståndarnas styrka och gruppering var relativt väl kända. På finska sidan gränsen fanns ca. 3 850 man, varav över 1000 ryssar i garnisonen i Ino fästning. På ryska sidan om gränsen vid Raasuli och Metsäpirtti  rapporterades om ca. 3 000 ryssar med artilleripjäser och tiotals maskingevär. Runt Lempolovo station hade överste Svetjnikov sammandragit ytterligare ca. 3 000 ryssar beredda att understöda de röda. I Toksovo fans ungefär lika många ryssar färdiga för strid.

 

I högkvarteret fanns olika åsikter om hur anfallet på karelska näset skulle läggas upp. En del ansåg, att hotet från ryska sidan var så stort, att det var nödvändigt att först inta och befästa områdana närmast gränsen, innan anfallet mot Viborg kunde inledas. Trycket, att snabbt befria Viborg var dock stort och överbefälhavaren beslöt slutligen, att igångsätta anfallet mot Viborg, innan full säkerhet vid gränsen mot Ryssland hade uppnåtts.

 

Anfall i tre kolonner mot järnvägen

Den 19 april, ca. en vecka före de två andra anfallsgrupperna avancerade mot Viborg, inledde Ausfeldt anfallet mot Kivinebb, som kunde intas två dagar senare. Han anlände själv till platsen följande dag och kunde då, efter att ha satt sig in i läget hos motståndarna, besluta om ett anfall på bred front mot järnvägslinjen kring Raivola. I anfallsordern skulle den högra kolonnen, under kapten Hynninen, avancera från Voipiala över Jokela till Nykyrka och Kuuterselkä. Den mellersta kolonnen, under den tyska majoren Stahel, skulle avancera från Kivinebb genom Puhtua till Raivola och där fullständigt förstöra järnvägsbron 3 km nordväst om Raivola. Den vänstra kolonnen skulle avancera från Kivinebb genom Teronen och Jäppilä mot Kuokkala och spärrar gränsen där. Gränsvakterna skulle förlägga sig i skyttegravar. Resten av den vänstra kolonnen skulle inta Terijoki.

 

Anfallsordern kunde helt fullföljas och resultatet blev, att järnvägen kunde avbrytas vid flere stationer mellan gränsen och Viborg. Under rensningsarbetet den sista veckan i april tillfångatog Grupp Ausfeldt inemot 1000 röda och ryssar. VIII jägarbataljonen under Oesch hade som uppgift, att svara för gränsskyddet mellan Vepsä-Korkiamäki och Ladoga. Redan den 23 april kunde han rapportera från Raasuli, att lugn råder utmed hela fronten, de ryska trupperna hade bara beskjutit varandra. Ausfeldt hade slutfört sin uppgifter under anfallet på karelska näset helt enligt plan. Han hade säkrat flanken och ryggen för de mot Viborg anfallande vita styrkorna och dessutom tillfångatagit ett stort antal ryska och röda trupper, bl.a. en stor del av en ca. 1 000 man stor utbrytargrupp, som lyckats ta sig förbi Wilkmans trupper söder om Viborg mot ryska gränsen. Han sista uppgift under frihetskriget var, att som chef för jägarmajor Hugo Österman övervaka belägringen och intagningen av Ino fästning, som den 14 maj evakuerades och sprängdes av ryssarna.

 

Ausfeldt hade under året gift sig med den finländska sjuksköterskan Ruth Munck, som han träffat under utbildningstiden. Han var tvungen, att avgå från finska armèns tjänst, sedan tyskarna förlorat första värdskriget, men fortsatte att tjäna som stabschef inom skyddskåren i Finland. I juli 1918 verkade han som kommendör för garnisonen i Riihimäki. Han separerade och återvände 1922 till Tyskland, där han under andra värdskriget fungerade som regeringsråd i riksministeriet. Han avled 1946 i Potsdam.

 

Grupp Wilkmans insatser

Kommendören för Östarmèn, general Ernst Löfström, utsåg generalmajor Karl Fredrik Wilkman att leda den mittersta gruppen i anfallet på karelska näset, den grupp som skulle befria Viborg. Han hade i unga år genomgått kadettskolan i Finland och sedan tagit anställning vid kejserliga ryska gardet i St Petersburg. Han deltog i striderna i första världskriget i Ost-Preussen och utnämndes till överste. En tid stred han i samma förband som Gustaf Mannerheim. I februari 1918 kom han tillbaka till Finland och anslöt sig till Mannerheims vita trupper, där han utsågs till chef för gruppen Jämsä och ledde framgångsrikt striderna vid Länkipohja samt befrielsen av Kangasala och Lembois. Därifrån ledde han sina trupper norrut mot Hatanpää och deltog på så sätt centralt i inringningen och befrielsen av Tammerfors. Han utsågs till överbefälhavare för armèn efter Mannerheim i slutet av maj 1918 till augusti samma år.

 

Frontindelningen var följande:

 

Frontdelen A (överste von Coler). Ulrich von Coler var en tysk officer, som fungerade som kommendör för 2. jägarbrigaden. Han deltog i skyddskårsverksamheten efter frihetskriget och återvände till Tyskland 1934.

Frontdelen A sträckte sig från södra hörnet av Myllyjärvi sjö över Iitinkivi vägskäl och Pilppula by till nordspetsen av Kämärä sjö.

 

Frontdelen B (jägaröverstelöjtnant Jernström). Erik Jernström föddes 1886 i Viborg som son till generalmajor Karl Gustav Jernström. Han anslöt sig 1915 till jägarrörelsen och avancerade inom jägarbataljon 27 till adjutant för kommendören. Han anlände till Vasa med jägarna som major och kommenderades, att uppsätta det första egentliga jägarregementet (Uleåborgs regemente). Han blev sitt regemente trogen under hela frihetskriget och fungerade som kommendör för ett visst frontavsnitt både vid Lembois och nordost om Viborg. Frontdelen B sträckte sig från nordspetsen av Kämärä sjö till södra stranden av Alusjärvi.

 

Frontdel C (jägarmajor Savonius). Helge Savonius kom med jägarna till Vasa som major och utsågs till kommendör för 2. jägarregementets 12 bataljon. Han sårades i striderna i Tammerfors, men befordrades senare till kommendör för 6. jägarregementet. Efter kriget arbetade han inom skyddskåren, men etablerade sig som tandläkare 1934-59. Under vinterkriget verkade han som kommendör för T- infanteriregemente 4. Frontdel C sträckte sig från Kämärä sjö via Ilves och Hotakka till Galitsina station och därfrån till Perkjärvi station. Avsikten var att därigenom hindra fientliga hjälptrupper att rycka fram från St Petersburg mot Viborg.

 

Truppernas fördelning under framryckningen var följande:

 

Kolonnen von Coler:

  • 3. jägarregementet, kommendör Mandelin,

       som bataljonskommendörer Grandell, E. Heinrichs och Solin

 

  • 4. jägarregementet, kommendör Gadolin,

                       som bataljonskommendörer Öhquist och G. Heinrichs

                     

  • III jägarartillerivdelningen, kommendör Snellman

 

Kolonnen Jernström:

  • 1. jägarregementet, kommendör Jernström

       som bataljonskommendörer Taucher, Lagus, Schauman och Jaatinen

 

  • I jägarartilleriavdelningen, kommendör Siewert

                             två batterier

 

       Kolonnen Savonius:

  • XVIII bataljonen av 6. jägarregementet, kommendör Nordensvan

 

 

Dessa trupper omfattade sammanlagt fyra jägarregementen, med totalt 11 bataljoner, fem jägarbatterier med totalt 18 pjäser, samt en skvadron ur Karelska jägarregemnentet till häst, inalles 7 300 man.

 

Grupp Wilkman inleder anfallet

Den 23 april, en dag innan Grupp Ausfeldt hade genomfört sitt uppdrag, att säkra den vänstra flanken för eventuella fientliga anfall österifrån mot Viborg, stod Grupp Wilkman klar att igångsätta offensiven mot Viborg.

Operationsorder utfärdades samma dag enligt följande:

“Trupperna skall:

a. Med sina huvudstyrkor vid Tali avbryta förbindelsen mellan de därifrån åt norr och nordost stående fienderna och rödryssarna i Viborg

b. Avbryta järnvägsförbindelsen mellan Raivola och Viborg, under upprätthållande av förbindelse med överste Ausfelds trupper

c. Genom överrumpling erövra Viborg stad

d. Hindra fiendens trupper, att tränga fram från St Johannes- och Perkjärvihållet mot Viborg”.

 

Enligt ordern skulle alltså von Colers kolonn erövra Viborg från norr och nordost, Jernströms kolonn erövra Viborg från öster och sydost, Savonius kolonn erövra Galitsinas och Perkjärvi stationer och på så sätt hindra fientliga hjälptrupper att anrycka från St Petersburg mot Viborg.

 

Kolonn von Coler avancerar snabbt till Papulaviken invid Viborg

Kolonn von Colers förtrupp, E. Heinrichs bataljon, kunde snabbt avancera över Aittalahti-Lyykylä-Mannikkala och efter hårda strider inta Tali station. Huvudstyrkan kunde framrycka i förtruppens spår och nådde Papulaviken invid Viborg den 24 på kvällen. Där mötte den stark eld från andra sidan viken, ett pansartåg körde ut på järnvägsbron över viken och vållade förluster bland jägartrupperna. Röda trupper hade intagit skjutpositioner nedanför kasernområdet och drog sig tillbara först efter att flere maskingevär satts in mot dem.

 

Enligt von Colers ursprungliga order skulle stormningen över broarna mot länsfängelset och kasernerna på andra sidan Papulaviken ske kl. 24, efter en kort artilleriförberedelse. Ännu kl. 23 låg bägge broarna över viken under så kraftig fientlig eld, att en stormning över dem var otänkbar. Dessutom anmäldes från artilleriet, att lämpliga eldställningar, varfrån brofästena på stadssidan hade kunnat hållas under kontinuerlig eld, inte kunnat finnas i den skogiga och starkt kuperade terrängen.  Anfallsplanen gick ut på, att kolonn Jernström skulle inta Viborgs centrum från öster samtidigt som Papulaviken överskreds av von Colers trupper. Kolonn Jernsström hade dock blivit kraftigt försenad, de facto flere dagar, varför von Coler kl. 23 beslöt att återta anfallsbeslutet. Förhoppningarna om en snabb intagning av Viborg måste sålunda på kvällen den 24 april skrinläggas. Försvararna i Viborg fick ytterligare tid och förstärkningar norrifrån för att befästa försvaret.

 

Savonius kolonn möter hårt motstånd

XVIII jägarbataljonen hade som uppgift, att hindra fientliga hjälptrupper att anrycka från St Petersburg mot Viborg. Den 23 på morgonen avtågade man från Heikurila och mötte Ilves by häftig fiendeeld. Byn var starkt befäst och anfallet stannade upp. Bataljonskommendören kapten Nordensvan beslöt, att genom en snabb kringående rörelse anfalla byn i flanken utgående från den närliggande byn Hotakka. Också det anfallet stannade upp och fienden gjorde flere motanfall. Striderna hade kostat en officer, två underofficerare och 20 soldater i stupade och ca. 40 man i sårade. Efter fem timmars strid, kl.11 på natten beslöt Nordensvan, att samla bataljonen i skydd av mörkret, för att i gryningen göra ett nytt anfall. I väntan på artilleriunderstöd inleddes anfallet på nytt först den 24 på eftermiddagen. Efter eldförberedelse kunde fiendens ställningar i Hotakka by besättas. Fienden, vars styrka uppgick till ca 800 man, drog sig tillbaka till Galitsina. På näset mellen Muolaanjärvi och Muolaanlampi ordnades bevakning. Där hade man nått förbindelse med en skyddskårsavdelning hörande till Grupp Ausfeldt, som opererat öster om Muolaanjärvi. Följand dag gick fientliga styrkor till anfall både från Oinala i väst och Kangaspelto i öst. Den förra bestod av röda, som fördrivits från Kämärä och nu ville fly till Ryssland, den senare avsåg att bryta sig igenom mot Viborg. Angreppet avvisades på båda hållen. Vid middagstiden gjordes ett motanfall tillsammans med skyddskårsavdelningen. Fienden trängdes ned på isen på Muolaanjärvi. En stor del av den röda truppen blev på isen utsatt för artilleri- och maskingevärseld och blev nedskjuten. Resten omkom under sitt försök att nå motsatta stranden.

Bataljonen kunde nu avancera till Galitsina station och Perkjärvi station. Omkring ett par hundra fångar hade tagits. På Perkjärvi station fich batajlonen order att avresa med tåg till Säiniö station, dit den anlände den 28 april efter sex dagars strider och marscher. Uppdraget var då fullföljt. Viborg intogs under följande dygn.

 

Kolonn Jernström i strid vid järnvägslinjen sydost om Viborg

Wilkman hade beordrat Jernström, att framrycka till järnvägen vid stationerna Kämärä och Säiniö och därefter erövra Viborg från öster och sydöst. III jägarbataljonen lyckades redan på morgonen den 23 inta Kämärä by, men stationen som ligger ca. 6 km därifrån var starkt befäst. Också II jägarbataljonen tvingades därför, att dirigeras mot stationen, varför de trupper som skulle anfalla den 11 km närmare Viborg belägna Säiniö station splittrades. Den ursprungliga tanken var, att II jägarbataljonen tillsammans med  I och XVI bataljonerna skulle göra ett snabbt och enhetligt huvudanfall längs vägarna direkt mot Viborg. Kämärä-avsnittet tog hälften av de disponibla trupperna och till en början kolonnchefens uppmärksamhet helt i anspråk. Efter insättning av några haubitsar kunde Kämärä station slutligen besättas av II bataljonen sent på kvällen den 24, varefter bataljonen kunde tåga till Säiniö station , som redan på eftermiddagen hade intagits av I bataljonen. Förlusterna vid Kämärä och Säiniö var ansenliga och trupperna var slutkörda, varför anfallet mot Viborg från Säiniö måste uppskjutas till följande dag.

 

Skyddskåren i Viborg aktiverar sig

Natten mellan den 23 och 24 april utspelades i Viborg en dramatisk episod, som stod i samband med de vita truppernas framryckning.  Den i staden i hemlighet organiserade skyddskåren hade varit i förbindelse med Wilkmans stab och erbjudit sig, att erövra de ryska batterierna på Kolikkomäki, så snart de vita trupperna kommit till utkanten av Viborg. Wilkman meddelade, att hans trupper enligt anfallsplanen skulle nå utkanterna av staden den 24 på kvällen. Meddelandet fördes till skyddskåren genom de rödas linje av en 15-årig yngling, Antti Hirvinen, frän Heinjoki. Skyddskårens stab gav order om allmän utryckning kl. 01 på natten till den 24. En avdelning från stadens centrum befriade de fångar, som internerats i svenska lyceet och satte sig bl.a. i besittning av ett rött maskingevär, varefter den tillsammans med en annan pluton beslöt, att inta Kolikkoinmäki-batterierna. Vid halv tretiden på natten stormades batterierna och den handfallna besättningen kunde tas till fånga. Snart anlände dock förstärkningar och halv tio på morgonen måste skyddskåristerna kapitulera, varefter skaran på ca. 100 man fördes som fångar till Viborgs slott. På morgonen den 29 april, dagen efter att Viborg utrymts, hissade skyddskåriternas ledare Finlands blåvita flagga på Viborgs slott i stället för den röda duk som hängt där mera än tre månder. Fångarna hade gjort sig till herrar över sitt fängelse och kunde avlägsna sig utan förluster.

 

Jernströms kolonn möter hårt motstånd

Den 25 på morgonen stod största delen av kolonn Jernström redo, att fortsätta anfallet mot Viborg. Enligt anfallsordern skulle I bataljonen (Taucher) avancera på norra sidan om järnvägen till förstaden Loikkanen, besätta den och förena sig med von Colers trupper. Bataljonen kunde utan större förluster komma i kontakt med 2. jägarbrigadens trupper i Loikkanen.

XVI bataljonen ryckte fram på järvägens andra sida. Där var motsståndet hårt. Kl. 12 på dagen inleddes ett kraftigt anfall, men terrängen bjöd svagt skydd och förlusterna steg. Anfallet stannade upp och kolonnchefen beslöt att förnya anfallet natten mot den 26 april. Kl. 12 på natten började artilleriförberedelserna och det nya anfallet mot befästningsgördeln söder om Viborg. Fem bataljoner intog utgångsställningarna för angreppet. Terrängen var sank och svårforcerad och morgonen började gry innan anfallstrupperna var på sina platser. Man hade lokaliserat några smärre öppningar i taggtrådshindren. II bataljonens spets riktades mot dem. Två grupper under ledning av jägarkapten Palojärvi försökte med tillhjälp av handgranater besätta öppningen i hindren och sedan rulla upp de rödas föresvarslinje åt vänster. När de kommit ca. 150 meter från fiendens ställningar fick grupperna över sig en häftig maskingevärseld, just då de tagit sig över ett stort dike. Där fick anfallarna stanna till kvällen.

I daggryningen ingrep slutligen också V bataljonen. Dess 2. kompani anföll utan vetskap om det kompakta motståndet mellan II och XVII bataljonen och krossades framför de rödas försvarsverk. Manskapet låg hela dagen under våldsam eld, i vilket också fästningsartilleriet deltog. Först på kvällen kunde de, som ännu var vid liv, dra sig tillbaka. Över hälften av kompaniet hade stupat, däribland dess kompanichet jägarpremiärlöjtnant Bertel Paulig.

 

Motståndet var hårdare än väntat

Man hade räknat med, att de röda truppernas motstråndskraft redan var bruten och att de i avsaknad av sakkunnig militär ledning inte skulle kunna prestera effektivt motstånd. Nu verkade det som om de röda, sedan vetskapen om att reträttmöjligheterna avskurits, var fast beslutna att försvara sig till det yttersta. De rödas eld var så hård, att det andra genombrottsanfallet öster om Viborg måste avbrytas redan på förmiddagen den 26. Gruppchefen gav order, att trupperna skulle dras tillbaka till skyddande platser mot kvällen.  Resten av dagen användes för att avhämta stupade och sårade, som blivit kvar i terrängen framför fiendens linjer. Förlusterna hade varit mycket stora. Östarmèns chef ställde den 26 april nyss anlända Vasa regemente och några andra förstärkningar till gruppchefens förfogande. Jernströms trupper beordrades att spara folk tills förstärkningarna hunnit fram.

 

De avgörande anfallen på Jernströms frontdel

Halv tio på kvällen den 27 ryckte bataljonerna ut för att inta sina utgångslägen för anfallet. Den inskjutande viken öster om Hevosensaari var svår att forcera till följd av vårflödet. Många anfallare sjönk in till midjan i sumpmarken, varför det tog lång tid innan grupperingen var slutförd. Vid midnatt vidtog artilleriförberedelsen mot de rödas fästningsverk, närmast mot stödjepunkterna vid Ojala och Kelkkala.

III jägarbataljonen (Schauman) inledde anfallet mot den öppning i försvarsverket, som tidigare upptäckts. Nu lyckades man rulla upp fiendens ställningar och tränga fram ända till järnvägslinjen.

V jägarbataljonen (Grandell) hade stormat fram bredvid III jägarbataljonen, men mötte genast på hårt motstånd. Det utspanns en häftig skottväxling alldeles invid skyttegravsställningarna och först efter upprepade frontanfall och insättande av alla reserver, kunde man inta och rulla upp skyttegravsställningarna. V jägarbataljonen led betydande förluster, bl.a. jägarkapten Grandell sårades.

II jägarbataljonen (Grönberg) hade besatt höjden 17 och inledde sitt anfall efter det III jägarbataljonen med ljussignal meddelat om sitt genombrott. Man kunde snabbt genombryta taggtrådshindren och avancera mot Vitsataipale bro på Björkövägen och Havis förstad. På morgonnatten kunde man tränga in i förstaden.

I jägarbataljonen (Taucher) följde II batljonen tätt i spåren och ryckte fram mot Kolikkoinmäki. Dit anlände på morgonen också bataljonenrna Nordensvan och Väinönheimo, vika underställts Jernström ur Vasa regemente.

XVI jägarbataljonen (Jaatinen), som under stormningen gjort bevakningstjänst, avancerade på morgonen och tog de utrymda fiendeställningarna i besittning. Det sista starka försvarsverket, Ämmäkallio, besattes kl. 9 på morgonen av 3. kompaniet.

 

Sista striderna på Jernströms frontdel

Anfallet natten till den 28 hade lyckats i huvuddrag, men ännu bjöds det på motstånd i staden. Citadellet mellan Kolikkoinmäki och staden liksom förskansningarna på sidan om det, riktade häftig gevärs- och maskingevärseld mot de vita trupperna. Där fanns ett tjugotal maskingevär och fyra kanoner. Större delen av den 28 ägnades åt att rensa arbetarkvarteren i Kolikkoinmäki och Havis. Dessa blev utsatta för hård artillerield från de rödas sida, varvid många eldsvådor uppstod. Först mot kvällen av ett dygns strider kunde jägartrupperna beredas några timmars vila, innan det avgörande anfallet den kommande natten skulle igångsättas. För det slutliga anfallet mit Viborgs centrum hade Jernström åtta bataljoner till sin disposition.  Alla batterier var beredda att delta i artilleriförberedelserna.

 

Försvararna flyr

Innan anfallet sattes i gång, kl. 12.30 på natten mellan den 28 och 29, hade emellertid största delen av de röda försvararna redan gett spelet förlorat och obemärkt utrymt ställningarna. Folkkommissariatet, den röda generalstaben och många ansvariga funktionärer och rödgardister hade natten till den 26 april lämnat staden med fartyget Petrograd. Endast svaga avdelningar hade kvarlämnats i främsta linjen. Vid 10-tiden på kvällen drog sig en brokig skara på ca. 6 000 röda försvarare ur staden mot den bevakningskedja, som Grupp Sihvo grupperat vid Tienhaara väster om Viborg.

Under dessa förhållanden blev stadens slutliga intagning en relativt lätt sak. Angreppet inleddes mitt på natten med kraftig artilleriförberedelse. Försvarsverken på Batteribacken stormades och I och V jägarbataljonen mötte endsast svagt motstånd. XVI jägarbataljonen och bataljonen ur Norra Savolaks regemente ryckte fram väster om järnvägen mot stödjepunkten vid Papula järnvägsbro. Men innan de hann fram hade redan von Colers trupper avancerat över broarna in i staden.

 

Evard Gylling försöker förhandla

Medan Jernströms kolonn den 25-28 april var invecklad i hårda anfallsstriden väster om Viborg, pågick beskjutning på bägge sidor om Papulaviken. Den 26 mitt på dagen iakttogs på landsvägsbron tre män med vit parlamentärflagg, vilka visade sig vara utsända av det röda befälet för att underhandla om vapenvila. En av dem var medlemmen i det röda folkkommissariatet, Edvard Gylling. Männen eskorterades till skogen väster om Rotanpesä, där brigadchefen överste von Coler, biträdd av majorerna Öhqvist och Gadolin, förhörde dem. Man önskade en sex timmars vapenvila i och för fredsförhandlingar. Svaret var, att endast ovillkorlig kapitulation kunde godkännas. Ytterligare ville man förvissa sig om, att Haagkommisionens bestämmelser gällde i fall av kapitulation, vartill von Coler svarade, att beslutet därom ankommer på överbefälhavaren och regeringen. För egen del ämnade han inte inlåta sig i några underhandlingar, utan rådde dem endast att i sitt eget intresse kapitulera så fort som möjligt. Enligt männens försäkran hade order utgått till de röda i staden, att inställa all beskjutning mellan kl.12 och 2, men oberoende därom fortsatte batterierna på Kolikkoinmäki att skjuta medan förhandlingarna pågick och ånnu när männen eskorterades tillbaka. Att den röda ledningen i Viborg kände till att Helsingfors och Tammerfors fallit i de vitas händer och att förbindelsen till St Petersburg var avskuren, kände parlamentärerna till. Det oaktat sade man, att en order om kapitulation knappast kommer att åtlydas.

 

Överste von Colers trupper går över Papulaviken

von Coler hade fått medelande om, att Jernströms kolonn skulle förnya angreppet mot försvarslinjerna öster om Viborg natten mot den 29. Kl. 12 samma natt stod

IX och XI jägarbataljonerna färdiga, att storma fram över broarna över Papulaviken. En av samlingsplatserna låg klart belyst av lågorna från den närliggande stearinfabriken, som de röda antänt. I största spänning avvaktades hur de stormande soldaterna skulle klara av att nå andra stranden utan att på broarna möta fiendeeld. Inte ett skott föll. Kompani efter kompani gick över och fann allt tyst och övergivet. En och en halv time senare hade IX jägarbataljonen besatt järnvägsstationen och Papula stadsdel utan att möta motstånd.

 

Samtidigt hadeXI jägarbataljonen ryckt fram över järnvägsbron och besatt de stadsdelar den fått på sin andel, utan att möta motstånd. Då den besatte länsfängelset möttes den av en ohygglig anblick; på många ställen i trappor och gångar låg lemlästade lik av vita fångar. Föregående natt hade en skara rödgardister trängt in i fängelset och med revolvrar och handgranater ställt till ett stort blodbad. Totalt trettio personer föll offer för detta ofattbara våld.

Medan rensningen av kvarteren i staden pågick hördes västerifrån ljudet av avlägsen ihållande gevärs- och maskingevärseld. Retirerande röda hade stött på bevakningskedjan väster om Viborg och invecklats i strid med den. Utgången av den striden var oviss, så det fanns risk att röda trupper började strömma tllbaka mot centrum av staden. Därför utsatte man en avdelning, att spärra vägen vid Åbo bro. När den nått fram till högvakten och tagit ställning med maskingevär på båda sidorna av bron, skickades en patrull till slottet för att utreda läget där. Det visade sig att de tillfångatagna skyddskåristerna var välbehållna och blivit herre över slottet den 29 april kl.2.50 på morgonen.

 

Grupp Sihvos insatser

Medan de offensiva operationerna inleddes på grupperna Ausfeldts och Wilkmans frontavsnitt var det i stort sett status quo på Grupp Sihvos front. Skottväxling och artilleribeskjutning fortgick den 20-24 april som förut på Imatra-Antreafronterna. Några mindre fientliga angrepp förekom vid Ravattila, Oravala, på Hannila-avsnittet och vid Kääntymä.

Den 24 april gav Östarmèns chef fäljande armèorder åt Grupp Sihvo:”Grupp överstelöjtnant Sihvo skall anfallande i daggryningen den 25, slå de mellan Oravala och Näätälä stående fientliga stridskrafterna, avskärande deras förbindelse västerut samt förhindrande i Näätälä stående krafter att ingripa söderut. Å övrig delar av fronten binds motståndaren”.

Armèordern kunde i stort sett fullföljas. Fienden hade under nattens timmar övergett Antreafronten och begett sig söderut. Också ett flankangrepp kring Orvalanjärvi mot landsvägen Ahvola-Kilpeenjoki blev ett slag i luften, då fienden under natten flytt söderut. Anfallarna mötte endast tomma ställningar, som under nästan tre månader varit platsen för oavbrutna strider. De hårt beprövade Ahvolamännen fick konstatera, att det nervslitande ställningskriget nu var förbi. Vägen mot Viborg var öppen, men det tog en tid innan trupperna, ovana med rörligt krig, hunnit ordna sig och inleda avancemanget söderut.

I Kavantsaari möttes de vita av ett flammande eldhav från det brinnande stationshuset och ett antal brinnande tågvagnar. På bangården fans ca. 300 vagnar och fem lokomotiv, största delen lastade med krigsmateiel, mest ammunition.

 

Ovisshet om anfallsriktningen

Länge rådde övertygelsen, att inringningen av Viborg bäst kunde genomföras med ett frontangrepp västerifrån norr om järnvägslinjen.  Ett anfall med tyngdpunkt mot den spets av stadens västra fästningsverk, som skjöt ut mot Somero, planerades att utföras av jägartrupper från bataljonerna Heinrichs och Solin, tillhörande von Colers kolonn. Anfallet inhiberades dock, eftersom Wilkman fordrade, att bataljonerna skulle insättas på annat håll.

 

Den 27 april, då general Löfström besökte Sihvo i Juustila, gavs direktiv att ändra dispositionerna i Grupp Sihvos så, att den sista luckan i Viborgs omringning, den mellan järnvägslinjen och Finska viken kunde fyllas. Detta beslut blev av central betydelse för den slutliga inringningen av de röda trupperna i Viborg. Två bataljoner, IV (Salminen) och X (Heimolainen) beordrades snabbt framrycka söder om järnvägen mot Tienhaara. I närheten av bron Ykspäänjoki mötte de överraskande ett förband rödgardister med maskingevärsutrustning. Det var förtruppen till den kolonn rödgardister, som var på vär ut ur staden.

Samtidigt utfärdade armeledningen en anfallsorder, att gruppen Sihvo skulle, om möjligt, samma natt inta den västliga befästningslinjen, eftersom gruppen Wilkman avsåg att storma staden från öster. Gruppledningen fann det ogörligt, att snabbt sätta igång det planerade anfallet, så det uteblev. Kort därefter ingick meddelade om, att röda försökte bryta sig igenom längs Fredrikshamnsvägen.

 

Inringningen vid Naulasaari

Inför de anstormande röda massorna drog sig förposterna i de två försvarande bataljonerna hastigt tillbaka, X bataljonen till till skogsudden vid vägskälet nordväst om Naulasaari och IV bataljonen till skogsbrynet något sydligare på västra sidan om landsvägen. Situationen var i flere avseenden lik den, som uppkom i Rautus, de inneslutna försökte med våld komma igenom de vitas försvarslinje. I en oordnad kolonn trängde de röda fram, förspänt artilleri och tross, kvinliga rödgardister, hustrur och barn, flyende framåt av egen kraft. Vid första motstånd spred sig truppen och bredde ut sig. Vägen framåt var spärrad av X bataljonens  trupper, som nu bemannade de av ryssarna anlagda skyttegravarna i skogsudden. Väster om vägen pressades IV bataljonens förpost tillbaka, men fick undsättning av 3. kompaniet, lett av Uski.

Bakom de vita stridslinjerna hade panikartad stämning utbrutit, varvid IV bataljonens chef, Salminen, gav order om, att hela trängen, liksom alla fångar, skulle föras i säkerhet längs vägen till Löytömäki. Av misstag sändes också ammunitionskärrorna bort. Nu böjade ammunitionen tryta i försvarsställningarna. Det gavs order om, att kompani Uski i nödfall får dra sig tillbaka om läget blir ohållbart. Han beslöt dock, att uppmuntra sitt manskap, att slåss till det yttersta och då de röda gav upp var de egna patronerna slut, men en del komplettering hade införskaffats från fallna röda soldaters förråd.

 

De röda sträcker vapen

Salminen beordrade en pluton, att med två maskingevär befästa skogsbrynet vid Arvi, för att i sista hand hejda de rödas framträngande om de lyckades ta sig förbi de främre försvarsställningarna. Kompaniet Uski måste slutligen till följd av ammunitionsbristen svänga fronten något tillbaka på västra sidan av vägen. På så sätt blev vägen fri för de röda, som snart strömmade ut ur skogen, ut på den öppna terrängen vid Rasalahti. Nu kom den vid Arvi utplacerade plutonen i kontakt med fienden. Dess maskingevärseld blev för mycket för de röda, som sträckte vapen i daggryningen. Största delen av den röda skaran gav sig på stridsplatsen i skogen, medan resten, svängande vita dukar, drog sig tillbaka till Tienhaara befästningslinje, därifrån underhandlingar om kapitulation inleddes. Samtidigt gavs order om avväpning.

På norra sidan av järnvägen visste man så gott som intet om den förbittrrade strid som under natten utkämpats längre söderut. Det visade sig, att många av de sårade vita soldaterna hade blivit knivhuggna eller skadade av bajonetter, så det var i många fall fråga om en häftig närstrid i nattens mörker.

Morgontimmarna förde med sig budskapet att jägartrupperna öster om Viborg ryckt in i staden och att bataljonerna vid Naulasaari fångat in hela den röda besättningen. De rödas förluster vid Naulasaari torde ha uppgått till 500-600 döda, fångarnas antal var 5 000-6 000.

 

 

Viborg befriat

Med spänning inväntade armèkvarteret underrättelser om utfallet av striderna 28-29 april. Kl. 7.20 inkom rapport från överstelöjtnant Sihvo, att fienden med omkring 6 000 man under natten försökt bryta sig igenom västerut längs kustvägen, men avvisats och nu med hela sin styrka sträckt gevär. Tidigt på morgonen kunde också Wilkman rapportera, att båda kolonnerna von Coler och Jernström ungefär samtidigt kunnat tränga in i staden och rensa den. Fiendens motsatånd var brutet.

Kl. 9 åkte general Löfström tillsammans med armèstabschefen Holmèn och stabsintendenten Brejlin i bil till den erövrade staden. På gatorna hälsades armèchefen av stadens jublande befolkning med hurrarop och näsduksviftningar.

 

Segern var vunnen. Löfström hade löst den av överbefälhavaren tilldelade uppgiften. Viborg hade intagits och hela Karelen, med undantag av Ino, som utrymdes och förstördes den 14 maj, var på så sätt befriat från det röda väldet. Krigsbytet uppskattades till ca, 300 artilleripjäser, 200 maskingevär, 3 pansartåg, otaliga järnvägsvagnar och stora ammunitionsförråd samt ca. 15 000 fångar.

 

Viborg hade befriats under sista veckan av april uteslutande av finländska trupper från den vita armen. Under samma kritiska dagar utfördes en annan stor inringning, då huvuddelen av de sista röda trupperna sträckte vapen väster om Lahtis, trängda från söder och öster av tyska trupper och från väster och norr av den vita armens trupper. I början av maj befriades Kouvola, Kotka och Fredrikshamn från det röda väldet och därmed var frihetskriget slut. Den 16 maj red överbefälhavaren Gustaf Mannerheim in i Helsingfors i spetsen för sin segerrika vita arme.

 

Till överbefälhavaren avgavs rapport om Viborgs befrielse. Den besvarades med följande telegram:

“Med anledning av den stora och vackra seger, vilken Östarmèn under Er framstående ledning vunnit genom intagning av Viborgs gamla frejdade slott och fästning, lyckönskar jag Eder och Edra trupper. Jag ber Eder mottaga och till armèn framföra ett tack för de ansträngningar och offer, som lett till denna lysande seger, vilken tryggar Finlands frihet och vars minne kommer att bevaras i fosterlandets hävder".                                                                              

Mannerheim

 

Henrik Sundbäck

Källor: Finlands Frihetskrig VIII, 1928. Skildrat av deltagare.

K.Donner, H. Nurmio och W.Hägglund