Anfallet mot Tammerfors utfördes av fyra armegrupperingar

 

I Satakundagruppen (Satakunnan ryhmä), kommendör major Walter Bergh, fr.o.m 17.2. överste Ernst Linder. Totala styrkan var 2700 man. Frontansvaret sträckte sig från västkusten till Näsijärvi. Enligt den ursprungliga anfallsplanen skulle Linders trupper avancera mot Tammerfors, avskära förbindelsen västerut längs järnvägen mot Björneborg och sedan slutföra omringningen av Tammerfors genom att besätta området kring Lembois. Där skulle järnvägsförbindelsen söderut mot Tavastehus skäras av. Framryckningen mot västra Tammerfors blev dock försenad t.f.a. hårt motstånd i områdena runt Ikalis och Tavastkyro, varför Lembois hann besättas av trupperna ur Jämsägruppen d.v.s  överste Wilkmans avdelning, som snabbt hade  avancerat öster och söder om Tammerfors.

 

II Hjalmarsons avdelning (Avdelningen Virdois), kommendör överste Harald Hjalmarson. Totala styrkan var 1650 man. Avdelningen anslöts till Tavastlandsgruppen efter intagningen av Kuru. Enligt den ursprungliga anfallsplanen skulle avdelningen avancera snabbt öster om Näsijärvi för att tillsammans med trupper från Tavastlandsgruppen hinna omringa de röda trupper, som stred mellan Vilppula och Tammerfors, innan de hann dra sig tillbaka till staden. Framryckningen gick dock långsamt i början och avdelningen sändes av Mannerheim att undsätta Satakundagruppen vid striderna runt Ikalis och Tavastkyro. På så sätt förföll omringningen av de röda trupperna norr om Tammerfors.

 

III Tavastlandsgruppen (Hämeen ryhmä), kommendör överste Martin Wetzer. Han fungerade i inledningen som Mannerheims första stabschef i Vasa, men utnämndes 5.2.till kommendör för gruppen med frontansvar för Vilppula fronten. Gruppens totala styrka var 2870 man. Då det fanns risk för att de röda trupperna skulle besätta den strategiskt viktiga Haapamäki station, avancerade Wetzer mot Vilppula, försvarade hela Vilppulafronten mot anfall av de röda söderifrån. Sedan trupperna från Jämsägruppen, under ledning av överste Karl Wilkman, lyckats avancera från Länkipohja till Orivesi och på så sätt hotade de röda trupperna vid Vilppulafronten i ryggen, kunde Wetzer med små förluster rycka fram mot Orivesi och vidare mot Tammerfors.

IV Jämsägruppen (Jämsän ryhmä), kommendör överste Karl Wilkman, senare Wilkama. Gruppen avancerade från nordost mot Orivesi och mötte den 16 mars i Länkipohja by tungt beväpnade röda trupper, som hade besatt byn ca fem veckor tidigare. Wilkman förfogade över 19 kompanier, ca 2500 man, 22 maskingevär och 9 kanoner. Han kunde anfalla längs vägar från tre olika håll. De vita trupperna led i början av striden stora förluster, bl.a. kompanicheferna Matti och Ilmari Laurila, far och son, chefer för skyddskårskompanier från Lappo, stupade. Efter att ha insatt reserver från Vasa krenatörsbatajlon (ca 600 man) kunde de vita trupperna bryta igenom försvarslinjerna och sedan relativt snabbt få ett avgörande till stånd. Största delen av de röda trupperna kunde dock fly söderut mot Orivesi. Striden i Länkipohja var en av de blodigaste enskilda drabbningarna i frihetskriget.     

 

Striderna i Lembois -Vesilahti 29.3. - 24.4.

 

Wilkmans trupper hade den 24 mars avancerat till Kangasala utan nämnvärda förluster och kunde en dag senare rycka fram mot Lembois och besätta ca 10 km av järnvägsbanan, till Hatanpää nära centrum av Tammerfors.Vid samma tidpunkt hade Hjalmarson ryckt fram till Ylöjärvi och Linder avskurit flyktvägen med järnväg västerut. Därmed var Tammerfors omringat.

I denna situation sökte ledarna för de röda trupperna olika möjligheter att undsätta stadens försvarare. En av ledarna i Tammerfors, Eino Rahja, lyckades med flyg ta sig ut ur inringningen. Han hade i början av kriget lyckats ordna en stor vapenförsändelse med tåg från St Petersburg till de röda trupperna i Tammerfors. Han var en handfast men hårdför ledare, som tillsammans med Adolf Taimi och Evert Eloranta valts att leda försvaret i staden. I Helsingfors samlade Rahja sedan en ca 2000 man stark undsättningskår, bestående av bl.a. ett kvinnokompani och några kompanier olika yrkesmän (murare, sotare, rörmokare, miliser och stenarbetare) från Helsingfors med omnejd.

Eino Rahjas trupper framryckte i tre formationer, en längs järnvägen och en på bägge sidor av den. Striderna pågick häftigt under hela påskhelgen. Försvarararna i Tammerfors hörde stridslarmet söderifrån och det ingav hopp. De röda kunde fälla flygblad över staden, där man lovade, att Rahja skulle bryta in i staden vid ett visst klockslag. De röd trupperna avancerade rätt långt längs banan, men hade svårigheter att komma framåt på flankerna. De kom aldrig närmare än 30 km från centrum av Tammerfors. Wilkman trupper gjorde ett antal kraftfulla motanfall och lyckades stabilisera fronten kring den 5 april. Enstaka anfall mot de vita truppernas försvarslinjer gjordes ännu efter stadens intagning. De röda trupperna drog sig tillbaka först mot slutet av april.

 

Blodbadet i Suinula 31.1.

 

På hösten 1917 hade en skyddskår grundats i Tammerfors. Den hade dock svårt att verka i rädsla för repressalier från de röda gardenas sida. Då kontakten till den vita armens högkvarter hade brutits och en del skyddskårister blivit fängslade, beslöt skyddskårschefen, kapten Ernst Söderholm, att föra skyddskåren ut ur staden. Kårens beväpning var dålig, endast ett 20-tal pistoler. Avsikten var att ta sig till den vita sidan via Kangasala, där man visste att det fanns vapen att tillgå.

Truppen bestod av 118 man, många av dem elever från tekniska läroverket i Tammerfors. Man gick över isen mot Aitolahti, där man tog arbetarföreningshuset i besittning i hopp om att komma över gevär och ammunition. Dessutom tog man 14 män till fånga, men släppte dem fria och lät dem gå tillbaka mot Tammerfors. I huset fanns endast några gevär och litet dynamit, med vilken man planerade att spränga huset. Till slut ändrade man planerna och gav sig i väg mot Ruutana station och vidare mot Suinula by.

De frisläppta rödgardisterna hade omedelbart rapporterat till ledarna för röda gardet i staden om händelserna i Aitolahti och att huset skulle sprängas av skyddskåristerna. En ca 300 man stark avdelning rödgardister sändes omedelbart till Aitolahti under ledning av Kaarle Wilander och Valdemar Sammalisto, för att ta upp spåren och hämnas.

Skyddskåristerna hade stannat i ett hus på Markkula gård och överraskades där av rödgardisterna kl. 10 på morgonen. En timmes lång eldstrid utbröt, under vilken kapten Söderholm och två skyddskårister sårades allvarligt. En rödgardist stupade. Striden slutade med att skyddskåristerna kapitulerade, mot det att deras ledare Sammalisto garanterade fångarnas liv. Vid stridens början hade Wilander per telefon alarmerat förstärkning till platsen. En ny avdelning rödgardister och ett antal ryska soldater, sammanlagt ca 200 man, hade infunnit sig under ledning av Tuomas Hyrskymurto. Han hade gett order om, att inga fångar får tas. Man antar att denna avdelning, trots order från Sammalisto, plöttsligt inlett ett vilt skjutande med gevär och kulspruta mot de avväpnade skyddskåristerna, som stod uppställda på gårdsplanen.

Det utbröt fullt kaos på gårdsplanen, skyddskåristerna och en del skräckslagna rödgardister sökte skydd under husen och i skogen. På gårdsplanen sköts 14 skyddskårister ihjäl, och 28 sårades. En dödades ytterligare på landsvägen invid. Dessutom avled kapten Söderholm och en av de sårsde skyddskåristerna på vägen till Tammerfors. Åtta personer lyckades fly från platsen, men endast fem av dem kom slutligen över till den vita sidan. Resten av de överlevande skyddskåristerna tillfångatogs och fördes till Tammerfors för att där dömas av revolutionsrätten till fängelsestraff. De sårade fördes till Klassiska lyceet för vård. Nio av de arkebuserade var elever från Tammerfors tekniska läroverk, den yngsta av dem var 17 år. De dödades personliga egendom och utrustning beslagtogs.

Blodbadet i Suinula väckte starka känslor hos den vita befolkningen i olika delar av landet. Hos de röda ansåg man händelsen vara ett hot mot styret i Tammerfors och ett sabotage mot de röda gardena. Allt detta skapade grogrund för utökad terrorverksamhet. Också i utlandet noterades blodbadet i Suinula och fördömdes i skarpa ordalag av de brittiska, svenska och italienska konsulaten.

Ingen av ledarna för de skjutande avdelningarna dömdes för dådet av styret i Tammerfors. Efter intagningen av staden dömdes Wilander och Sammalisto till döden. De avrättades i månadsskiftet april-maj. Hyrskymurto lyckades fly i sista stund från Tammerfors och fungerade som Eino Rahjas medhjälpare under striderna i Lembois-Vehkalahti. Hyrskymurto kallades för Suinulas slaktare. Han är med stor sannolikhet också ansvarig för avrättningen av 23 elever från Mustiala lantbruksinstitut. Han flydde i krigets slutskede till Sovjetunionen.

 

Vilppulafronten

 

För att förhindra de röda trupperna att med tåg röra sig västerut via Haapamäki mot Vasa utförde en avdelning ledd av jägarofficeren Lennart Nordensvan i januari en sprängning av järnvägsbroarna i Valtteri och Kolho. Avdelningen kunde rycka fram till Haapamäki station och förblev där till sista januari, då ett förband lett av jägarofficeren Juho Heiskanen anlände från Vasa och övertog kommandot över de vita trupperna.

Samtidigt hade röda gardet i Vilppula tagit stationen i besittning och försökte ta kontrollen också över Mänttä. Mannerheim hade sänt en hjälpstyrka under ledning av Matti Laurila för att stärka försvaret i Haapamäki. Den styurkan avancerade vidare mot Vilppula och besatte stationen. Vilppula blev på så sätt för ca tre veckor centrum i anfallslinjen söderut mot Tammerfors.

Vilppulafronten anfölls i flere repriser av röda trupper och ryska soldater under ledning av fänrik Stolbov. Efter flere misslyckade försök att återerövra Filppula vände sig de röda trupperna mot Ruovesi, som redan intagits av jägarofficeren Wallenius vita trupper. Hårda strider fördes flere veckor i trakten av byn Väärinmaja, från 20 februari till den 17 mars, då de röda trupperna slagna inledde sitt återtåg mot Tammerfors.

Vid Vilppula var det förhållandevis lugnt första veckan i mars. Det möjliggjorde en evakuering av den brittiska beskickningens personal med tåg via Tammerfors och Filppula mot Vasa och vidare till Stockholm. Hårda strider fördes ännu andra och tredje veckan i mars i Filppula, men de vita trupperna kunde hålla frontlinjen. Först när Wilkmans trupper den 18 – 20 mars hade anfallit de röda trupperna i flanken och ryggen vid Orivesi, kunde de vita tupperna på Vilppulafronten avancera söderut mot Kangasala och Tammerfors. Den 21.3. flyttade Mannerheim sin stab till Vilppula.

 

Striderna vid Manninen i Väärinmaja by

 

I slutskedet av striderna Väärinmaja, den 15.3., utkämpades en häftig drabbning vid gårdsgruppen Manninen mellan rödgardister och skyddskårister från Yli-Härmä. Nio skyddskårister stupade och många sårades. År 1934 reste yli-härmäborna ett minnesmärke över striderna i Väärinmaja by invid landsvägen.

 

 

Striderna i Mannamäki 17-18.3.

 

Överste Ernst Linder ledde Satakundagruppens anfall väster om Kyrösjärvi mot Ikalis och Tavastkyro. Hjalmarsons avdelning närmade sig Tavastkyro från öster, men nådde Viljakkala först den 23.3.och hann därför inte delta i striderna om Mannamäki.

Före striderna i Ikalis hade till Satakundagruppen anslutits Nystads skyddskår, som efter en strapatsrik färd via Åland och Stockholm hade tagit sig tillbaka via Torneå till Finland. Skyddskåren bestod av ca 500 man och leddes av kapten Fabritius. Han ställdes efter återkomsten till Finland i Seinäjoki inför krigsrätt, eftersom han mot Mannerheims order ansågs ha lämnat Åland utan försvar. Han blev dock helt frikänd och ställdes till Hjalmarsons disposition under slutet av kriget.

I Järvenkylä by stötte de vita trupperna på hårt motstånd av röda trupper under ledning av Anton Leinonen och en rysk officer, A.Sokolof. Dessa hade sedan inledningen av frihetskriget hållit Tavaskyro i sin besittning. Mannamäki kulle var basen för de rödas försvar och var starkt beföst. Där utkämpades under fyra dagar blodiga strider, som slutade i seger för de vita trupperna. Den 23.3. gav Linder order om det slutliga anfallet och följande dag inledde de röda trupperna sitt återtåg mot Siuro station och vidare till Tammerfors.

Ett utsiktstorn har uppförts 20 år efter frihetskrigets slut vid Mannamäki som ett minnesmärke över de vita truppernas seger.